Som ung skulpturstudent på Konstfack i Stockholm återvände Maria Lancing en påsk till Skillinge på Österlen, där hon är född och uppvuxen. Som så många gånger förut satt hennes farmor och ristade in bilder på ägg. Men denna gång såg Maria det som i ett nytt ljus.
– Det blev en aha-upplevelse. En ren uppenbarelse, som gick som en stöt genom kroppen. Här satt hon och gjorde något som hennes mor hade lärt henne när hon var liten och som hennes mormor och farmor också hade gjort. Jag blev besatt.
Maria hade funnit sitt kall, sitt konstnärliga uttryck. Mer än 40 år har passerat sedan dess. Teknikerna och motiven har skiftat genom åren, i takt med att hon har sökt nya utmaningar och hittat nya sätt att ta sig an äggens yta, men motiv på ägg förblir hennes signum.
Samtidigt för hon vidare en urgammal och världsomspännande tradition. Ett minne skrapas in i skalet och blir något bestående att återvända till gång på gång, ett fruset ögonblick i tiden.
– Det är nästan som en tatuering, säger Maria.
Hon använder allt från små hönsägg till gigantiska strutsägg, men allra vanligast är gåsägg, som hon får från en gård i Sankt Olof.
Innan skaparprocessen drar igång blåser Maria ur äggen och fyller dem med gips. I vissa fall behåller hon den skrovliga ytan, ibland slipar hon den alldeles len.
– Många gånger färgar jag in äggen. Sedan sitter jag med skalpellen och tar bort det som är mörkt. Jag skapar kontraster genom att söka mig in mot det vita skalet.
Innan Maria började på konstfack studerade hon folklivs- och konsthistoria i Lund och intresset för historia har inte minskat med åren. Tvärtom. Inte minst brinner hon för den lokala historien, vilket bottnar i de starka band som hon har till bygden.
Hennes släkt är dokumenterade Skillingebor i elva generationer. Kanske är rötterna djupare än så, men det går inte att ta reda på, eftersom kyrkböckerna har brunnit upp.
Maria har ofta avbildat sjömanslivet och byns kända skutor. Men i sina senaste verk, där äggen har bytts ut mot bitar av en mer än 90 år gammal presenning från SVEA-rederiet , vänder hon blicken upp mot land. Mot husen och sträddena, vars formationer ligger likt ett delta invid kusten.
– Som konstnär är man undersökare och just nu vill jag undersöka mitt älskade Skillinge. När jag går här kan jag tänka mig tillbaka till forna tider. Platsen där jag är född ropar på mig. Cirkeln sluts. Det började med ägget och nu jag tillbaka bland husen, sträddena och människorna.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography