Peter Englander har kallats för mannen som förde Medelhavet till Österlen och var länge starkt förknippad med Apotekarns Trädgård. I dag jobbar han som en uppskattad trädgårdsdesigner, som vurmar för hembygdens fantastiska odlingsmöjligheter.
Peter Englander beskriver sig själv som en estradör, som får både energi och ett inre lugn av att stå i rampljuset. Efter en stund i hans sällskap blir det också tydligt att han är en man med ett outsinligt lager av små kvicka oneliners:
”Bygg gärna något fult men kamouflera det” – om ett enkelt träförråd som han ska täcka över med grönska. ”Det är ett parasoll som inte flyger in till grannen” – om favoritträdet i den egna trädgården, en platan beskuren som ett parasoll. ”Det är roligare att odla apelsiner än tomater, så det fick blir ett orangeri i stället för ett växthus” – om valet av tillbyggnad på tomten.
I grunden är det goda råd från en erfaren trädgårdsdesigner och allt kokar ner till en
samlad insikt: en trädgård ska utformas utifrån de egna behoven. Det finns inga universallösningar.
– Första gången jag kommer till en trädgård vill jag ha en kopp kaffe. Det är mitt arvode. En del tar betalt redan vid det första besöket. Inte jag. Jag kommer ut för ett förutsättningslöst möte, där jag känner in både kunden och trädgården. Sedan tar vi det riktiga mötet efter att jag har fått jobbet, säger Peter.
Han är kommunekonomen och den skolade byråkraten som aldrig ägnat en sekund åt det han har utbildat sig till, utan i stället drivit företag i olika branscher. Olika omständigheter har fört honom från den ena landsänden till den andra och historien om hans liv kan i princip ta sin början när som helst från och med hans födelse den nionde november 1956 och framåt.
Ur ett sådant perspektiv kan det vara svårt att hitta rätt ögonblick att ta avstamp i. Berättelsen om trädgårdsdesignern Peter har däremot en tydlig startpunkt.
Kort tid efter att han och familjen hade flyttat från Göteborg till Värmland i slutet av 80-talet kom grannen Melker gående utanför huset och hytte uppfordrande med sina käppar. Peter undrade vad som stod på och gick ut.
Grannen pekade mot ett ännu orört område av trädgården och sa: ”Där växer en pion”. Peter, som inte riktigt visste vad han menade, tog mod till sig och gick fram till ett litet träd och instämde att pionen var fin.
Melker blev vansinnig och vrålade: ”Det där är en lönn!” Sedan kravlade han sig över staketet med käppar och allt och slog undan gräset. Där stod en stängel med en röd knopp. ”Tidigare bodde här en kvinna som hade ett pionland och nu har de kommit upp”, förklarade Melker, ”de har väntat på dig.”
Där och då vaknade något inom Peter.
– Jag gick in i huset, plockade fram den sönderlästa boken ”Hur man renoverar torp och gårdar” och vek upp det sista och enda olästa kapitlet ”Trädgården”. Så började det. Av samma skäl som vi skulle använda linoljefärg och speciella lister var trädgården lika omgärdad av möjligheter att vara sann och pietetsfull. Så jag byggde en trädgård med gammaldags växter.
Den främsta förklaringen till att Peter flyttade från Värmland till Skåne 1999 hittas i fenomenet odlingszon. Det vidsträckta Sverige är formellt indelat i nio odlingszoner, 1–8 samt fjäll, och det säger sig självt att odlingsmöjligheterna skiljer sig kraftigt åt beroende på var i landet man bor.
Värmland ligger i odlingszon 3 och 4, Österlen i 1. Om du frågar Peter finns det delar av Österlen som även hamnar i odlingszon 0 och till och med i -1. Så när hans dåvarande hustru Birgitta föreslog en flytt var han inte sen att hänga på. Han beskriver målande det ögonblick då han på allvar insåg att han befann sig på fel geografisk plats.
En vinter i Värmland sjönk temperaturen till under 30 minusgrader. Grannen Knut kom glatt in till Peter och hans familj med beskedet att det nu var möjligt att åka bil över sjön för att handla i affären. Vägverket hade skrapat upp en bana.
Peter tvekade, men barnen blev eld och lågor, så de gav sig ut på den upplogade isvägen. Men när han insåg att de snart skulle befinna sig ovanför ett djup på 30 meter, med alla barnen i baksätet, bromsade han in för att vända.
– Då brölade det till så att jag nästan flög upp i taket. En fullastad timmerbil med släp tutade på mig och körde om. Jag hade fått stopp på bilen och vände mig mot Birgitta och sa: Hur ska mina rosor som jag köpt från Skåne kunna överleva om man blir omkörd av en timmerbil på sjön?
Kort tid därefter gick flyttlasset till Simrishamn. Det var också nu som tanken på att kommersialisera trädgårdshobbyn började gro.
– Nu var jag ju plötsligt i elitserien. Det är verkligen så. Österlen är outstanding. Här ligger de fina trädgårdarna tätt intill varandra. På andra ställen får du gå kilometer emellan.
Peter har alltid varit en entreprenör och har, som han själv uttrycker det, inte varit anställd sedan han var pojkvasker. I många år drev han ett företag som leasade ut akvarier.
I Simrishamn kläckte han idén om en kombinerad handels- och visningsträdgård. Han vände sig till den store fastighetsägaren Håkan Mårtensson med sina planer och beklagade sig i samma andetag över att det inte fanns någon gammal uppvuxen trädgård i staden som han kunde ta sig an. Håkans svar kom blixtsnabbt: ”Jag har en”.
Trädgården var inte bara uppvuxen, utan helt igenvuxen, men i Peters händer förvandlades den till något som ingen tidigare hade skådat: Apotekarns Trädgård, som efter invigningen för 20 år sedan kom att göra honom rikskänd.
– Jag har gjort en riktigt bra grej i mitt liv och det var att ta ordet ”Medelhavet” i min mun. Den svenska längtan dit är så stark. Så jag tog bort allt skånskt och bjöd in Medelhavet. Då kom folk och journalister rännande. I kölvattnet av det kom alla de andra grejorna: Vill du skriva en bok? Vill du rita min trädgård? Vill du vara med i tv?
Att få epitetet ”Mister Medelhav” hade både sina för- och nackdelar. Uppmärksamheten ledde till spännande uppdrag. Samtidigt blev han så starkt förknippad med en viss stil att han delvis behövde bekämpa bilden av sig själv.
– Om jag kommer ut på vischan och de har ett falurött hus med vita knutar kan jag ju inte anlägga en medelhavsträdgård där. Det har heller aldrig varit min ambition. Varje trädgård har ju sina förutsättningar. Det får inte bli teatraliskt. Du kan inte slänga in Kreta i en gammal trädgård. Allt får göras med försiktighet.
För några år sedan lämnade Peter Apotekarns Trädgård, som sedan dess har bytt både inriktning och plats. I stället ägnar han merparten av sin tid åt det egna trädgårdsdesignföretaget, som han numera driver tillsammans med dottern Linnea, i kombination med föreläsningar och bokskrivande.
Han finns vid sina kunders sida före, under och efter att alla växter och material har kommit på plats. Han formger trädgården, överser anläggningsarbetet, utformar en skötselplan och får också ofta komma tillbaka för att utföra nya uppdrag.
Vissa som designar trädgårdar tar gärna över från första stund, inte sällan med ett eget ideal i bakfickan. Inte Peter. Han betackar sig för helt fria händer.
– Först och främst vill jag veta vad du tycker. Det är dina idéer som är de viktiga. Sedan måste vi ta en pratstund med huset, för det påverkar också genom att torna upp sig i trädgården. Därefter handlar det om omgivningen. Är det ett litet fiskeläge eller ett 50-talsområde? Det kräver olika lösningar. De här tre sakerna är jag bra på att väva samman, men jag är också oerhört intresserad av mina kunders drömmar och tankar. Tillsammans kan vi skapa något fantastiskt, säger han och tillägger:
– Det här är ingen vetenskap och det finns banne mig inget facit. Det kan finnas sju, åtta varianter för en trädgård. Gemensamt ska vi hitta den bästa.
Peter är starkt inspirerad av den italienska renässansträdgården, vilket inte minst har satt stort avtryck i hans egen trädgård. Den är uppdelad i tydligt avgränsade, rektangulära rum med olika funktioner.
– Det finns ett uttryck som säger att vår herre inte skapade några raka linjer. Nej, det må vara hänt, men under renässansen i Italien och Frankrike tog man tumstocken i näven och släppte medeltiden, då man var en del av det gudomliga, och tog i stället kommandot över sitt liv. I arkitekturen, konsten, litteraturen och trädgården. Därför blev det väldigt rakt och rätvinkligt.
När han visar runt på tomten mitt i Simrishamn, där den fyraårige softien och ständige följeslagaren Leo har fullt upp med att jaga bort duvor, ursäktar han sig en aning för att han inte riktigt har hunnit med att sköta om den. Det blir lätt så när merparten av tiden tillbringas i andras trädgårdar.
Men ett litet ryck har det i alla fall precis blivit, och det ska ärligt sägas att den blomstrande omgivningen kring den teglade 50-talsvillan ser alldeles förträfflig ut.
– Jag ska faktiskt rationalisera bort lite grejer. Jag har räknat ut att jag har totalt 120 krukor att vattna varje morgon eller kväll. På så sätt är jag lite som bagaren som kommer hem på kvällen och tänker: Jag tror att jag ska sätta en deg!
När Peter köpte huset var trädgården en urskog av förfall. Han fick i princip börja om från början. Till och med träden fick fällas, även om det skar i hjärtat på en man som ogärna tar bort träd, eftersom de ger välbehövlig skugga. Skuggan bidrar dessutom till vackra mönster, som ändrar form under dagens gång.
– En annan sak som var kännetecknande för den här trädgården var alla slänter. Jag fick terrassera överallt. En trädgård med nivåer är både en förbannelse och en välsignelse. Plånboken sörjer, för det är dyrt att terrassera, men det blir himla trevligt.
Allt som i dag växer i trädgården har planterats från 2011 och framåt. Det är svårt att tro när man står mitt i den lummiga grönskan. Det växer bra i Skåne, konstaterar Peter och tillägger att en annan fördel i den här delen av landet är att det är relativt billigt och enkelt att plantera in redan fullvuxna häckar och träd, vilket han själv gjorde.
Valet föll på exotiska träd som äkta kastanj och kvitten samt den redan nämnda platanen, framför allt för att det var möjligt.
– Samtidigt som jag skördar mina kvittenfrukter bygger man ett ishotell i Jukkasjärvi. I samma land! Det är ingen idé för mig att flytta från kalla Värmland och odla äpplen här nere, utan det får bli aprikos och persika. Jag har en vurm för det exotiska. Det är egentligen vår förbannade plikt här i Skåne, eftersom ingen annan kan.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
