En trombonist arbetar alltid lite i motvind. Det hävdar Nisse Landgren, som ändå har haft bra drag i karriären i över 40 år. Hemmet ligger i Skillinge, men som eftertraktad musiker är han nästan alltid på resande fot.
Det hade varit en helt vanlig dag. Föga kunde den 13-årige Nisse Landgren ana att han snart skulle få uppleva ett livsavgörande ögonblick. Han förstod det nog inte ens när det hände. Men nu, 50 år senare, inser han att det var en karriär – ett liv – som han snubblade över där innanför dörren till barndomshemmet i Degerfors.
Hans pappa jobbade som reparatör på järnverket och var känd för att laga allt möjligt. Han var också en skicklig hobbymusiker och spelade trumpet i den lokala musikkåren, där även Nisse och hans storebröder Håkan och Per ingick. Därför var det inte så konstigt att det ibland hamnade trasiga instrument i hemmet.
Just den här dagen stod det en trombon i hallen. Trots sin ringa ålder hade Nisse redan tillbringat sju år på trumpallen men hade så smått börjat tröttna på slagverk. Därför blev han omedelbart intresserad av den blänkande dragbasunen och kände ett stark sug att sätta den till läpparna för att skapa ljud på ett nytt sätt. Pappan visade med glädje hur han skulle göra.
– Så började det. De första åren tog jag väl det inte så himla allvarligt, men något måste ha fäst. Jag gillade ljudet och kände att jag förstod hur trombonen funkade, säger Nisse.
Under gymnasietiden väcktes tanken på att låta musiken bli ett yrke, och även om vägen stundtals har varit hård och mödosam kan Nisse se tillbaka på en karriär som hittills spänner över mer än fyra decennier.
Redan som okänd 19-åring tog han plats i orkestern bakom Björn Skifs och förstod att det här var en artist att ta lärdom av. Så när valet stod mellan att arbeta med den välkände sångaren ännu en gång eller avsluta musikhögskolestudierna, föll valet på det förra.
Nisse sörjer inte sina avbrutna studier. Han lärde sig lika mycket, om inte mer, ute på turné och i studion. På dagarna spelade han in med alla från Abba till Jokkmokks-Jokke och på kvällarna spelade han i teaterföreställningar och krogshower med många av landets största artister.
Beslutet att återvända till Björn Skifs visade sig dessutom ha samma livsavgörande betydelse som trombonen i hallen, för det var där i ensemblen i krogshowen på Hamburger Börs som Nisse träffade sin blivande hustru Beatrice Järås.
– Vi har varit gifta i 40 år, men hon brukar säga att vi bara har varit ihop halva tiden, eftersom vid båda är borta så mycket på turné. Jag träffar min trombon oftare än min fru.
När vi ses har Nisse för ovanlighetens skull kunnat njuta av tillvaron i hemmet i några dagar. I den trånga boden på tomten i Skillinge råder ett, i sann bemärkelse, kreativt kaos med skivor, instrument, anteckningar och andra föremål om vartannat. Här har han sin musikaliska verkstad och repetitionslokal.
Nisse nämner att han försöker undvika att störa grannarna, men det är svårt att tro att någon skulle bli störd av att råka höra toner från en av landets mest uppburna musiker.
Ändå var det från början inte självklart att Nisse själv skulle stå i främsta ledet. Men tack vare sin medverkan i det populära tv-programmet Notknäckarna kom han i kontakt med kapellmästaren Mats Olsson, som drev ett skivbolag och bestämde sig för att ge ut Nisses första soloskiva ”Planet Rock”.
Det var 1983 och där och då föddes bandledaren Nisse Landgren.
– När jag bestämde mig för att göra saker på egen hand var det ingen som riktigt trodde att det skulle gå. En trombonist arbetar alltid lite i motvind.
Österlen har varit Nisses bas i över 20 år. Skåne blev ett tilltalande alternativ när han under 90-talets senare hälft fick ett jobb i ett storband på nordtyska radion i Hamburg. Att valet föll på Skillinge var däremot en slump.
Egentligen var Nisse och Beatrice bara sällskap åt ett annat husletande par, när de hamnade utanför det nedgångna 1800-talshuset, som en gång haft träfasad men som vid något tillfälle i historien klätts i mexitegel. Sju lager taktapeter, tunga av fukt, hängde ner från alla tak.
Det andra paret dömde genast ut huset. Men Nisse och Beatrice kände en sällsam lockelse till den medfarna villan. Något slog an en ton.
– Vi gick runt och tittade och tyckte att det inte var så dumt trots allt. Vi såg vad man kunde göra med det, säger Nisse.
När vi möts råder uppbrottstider. Dagarna i hemmets lugna vrå sjunger på sista versen och den stora världen pockar på uppmärksamhet. Nisse gör sig redo för att ge sig ut på vägarna igen.
Dagen därpå stundar en Linköpingsresa. Sedan bär det iväg till Kristianstad, innan han återvänder till Linköping för att strax därefter fortsätta till Malmö. Så ser livet ut för en turnerande musiker.
Nisse är bra på att ta vara på de möjligheter som dyker upp och försöker dessutom skapa möjligheter själv. Han sitter inte och väntar på att någon annan ska göra jobbet åt honom.
Särskilt brinner han för sina många egna projekt, som ofta pågår parallellt. Under våren turnerar han både med sitt mest kända band Funk Unit och med sitt senaste projekt 4 Wheel Drive.
– Jag skulle inte må bra om jag bara gjorde en sak, utan vill testa nya grejor för att få utlopp för olika sinnesstämningar.
För några år sedan startade Nisse även en egen agentur och knöt till sig artister som Viktoria Tolstoy och Ida Sand. Det var knepigare än han trodde, men genom sin erfarenhet som konsertarrangör hade han redan en god inblick i den andra sidan av artistvärlden.
I 14 år ansvarade han och Beatrice för Jazz under Stjärnorna i Brantevik, dit Nisse återvänder med Funk Unit den tionde juli i år. Nisse är dessutom fortfarande konstnärlig ledare för den tyska festivalen Jazz Baltica, som hålls varje år vid midsommar.
Därtill har han tillsammans med Funk Unit ett nära samarbete med Läkare utan gränser i projektet Funk for Life, som startade i slumområdet Kibera i den kenyanska huvudstaden Nairobi men numera rullar vidare i Kapstaden i Sydafrika.
Tanken är att med musikens hjälp skapa sociala sammanhang för barn och ungdomar. Dels för att hålla dem borta från kriminalitet och droger. Dels i hopp om att några av dem kanske till och med kan tjäna lite pengar på att musicera.
– Vi har tagit med oss så mycket instrument som vi kan släpa på och försökt visa barnen hur de funkar. Sedan får de bestämma själva vad de ska spela. Väldigt många har fortsatt och har hittat ett socialt umgänge tack vare det.
Nisses musik har tagit honom långt ut i världen, men alltjämt bankar hans hjärta lite extra för Degerfors.
– Som 16-åring flyttade jag till Karlstad för att kunna studera musik och på den tiden hade jag väl inte någon större känsla för Degerfors, men det har kommit tillbaka med åren. Jag känner en stor samhörighet med platsen, även om jag aldrig skulle flytta dit igen. Jag är jättestolt att jag kommer därifrån och att det har gått så bra som det har gjort.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
