Med drygt 20 000 besökare om året och en areal på 40 000 kvadratmeter känns det fel att kalla Kiviks Esperöd Arboretet för en dold pärla, men trots sin vidsträckthet är platsen lätt att missa för någon som snabbt ilar förbi på väg mot Kiviks musteri.
Marken ägs av konstnärsparet Rose-Marie Qvarfordt och Bo Hultén, som med hjälp av de ideella krafterna i arboretets vänförening håller området öppet för allmänheten.
– När man har ett av världens mest omtalade arboreta vill man naturligtvis att alla ska kunna ta del av det. Det är alltid öppet och vi tar inget betalt, säger Bo.
Iklädd Stetsonhatt och läderväst tar han täten in i tystnaden under de lummiga trädkronorna. Vid nästan varje steg längs den mjuka stigen dyker ett nytt trädslag upp. Små skyltar upplyser om vad det är vi ser, samtidigt som Bo bubblar av anekdoter om både de enskilda träden och arboretets historia.
Den engelske ryttmästaren Albert Wallis hade ett osedvanligt stort trädintresse och hade vid 1920-talets början anlagt åtta arboreta runt om i världen, det vill säga stora samlingar av olika trädslag.
Men när han försökte plantera in träd från alla dessa samlingar i ytterligare ett arboretum intill sitt hem på den tyska ön Rügen satte den hårda vinden stopp för planerna. Då fick han veta att Esperöds Herrgårds marker erbjöd idealiska förhållanden och slog till direkt. 1922 sattes de första träden i jorden.
Albert Wallis dog redan 1925, varpå hans hustru Elsa Wallis fortsatte att bygga ut arboretet fram till sin egen död 1946. Men under sin levnad hann han bland annat plantera in kinesisk sekvoja i Kivik. Anmärkningsvärt nog. Officiellt upptäcktes trädslaget först 16 år efter hans död!
I dag består arboretet av 3 000 olika trädslag. I dess utkant finns också en tusenårig naturminnesklassad ek, vars stam har en omkrets på över nio meter. Albert Wallis var klok nog att spara denna bjässe, som uppmärksammades av Carl von Linné redan 1741.
När Bo och Rose-Marie köpte herrgården 1986 kände de inte till vad som dolde sig i det vildvuxna slyet bakom knuten. Arboretet hade lämnats åt sitt öde i decennier.
Men en dag knackade det på dörren. Utanför stod en reslig gestalt i oljerock och undrade om de möjligtvis visste vad de hade på sina marker. Det var Tor Nitzelius, den forne intendenten för Göteborgs botaniska trädgård.
– Jag hamnade i ett euforiskt tillstånd. Vi satt ju på en skatt! Efter det bildade vi en ideell förening, där Tor fick in rätt folk, säger Bo.
Fullbordat lär Albert Wallis livsverk aldrig bli. Snart har det gått 30 år sedan det fick nytt liv och nya trädslag planteras alltjämt in.
Växtkraften är enorm och utan att dölja sin förtjusning berättar Bo att många av de exotiska träden tycks trivas bättre här än i sina ursprungsländer, exempelvis den japanska junimagnolian.
– En gång hade vi besök av den kände programledaren David Attenborough. Han berättade att japanerna säger att trädet kan bli 15 meter högt och blommorna 15 centimeter. Våra träd är 25 meter och blommorna 30 centimeter. Så David sade att vi nog får bjuda hit japanerna för att visa dem hur trädet ska se ut.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
