Stämningen i träbildhuggaren Carstens Nilssons verkstad i Hammenhög är fridfull. En sprakande brasa i den öppna spisen sprider en behaglig värme. Utanför fönstret breder åkrarna ut sig och spär på känslan av stillhet, av att befinna sig långt från kaos och trängsel.
Det är en tillvaro som på många sätt stämmer överens med Carsten själv. Han talar med dämpad röst och har ett mjukt kroppsspråk utan yviga gester. Försiktiga skratt avlöser tillsynes bekymmerslösa leenden. Han ger sken av att ha all tid i världen.
Men inom honom växer stressen. Klockan tickar obönhörligt mot påsk.
Även om Carsten i stort sett dagligen befinner sig i sin verkstad är den bara officiellt öppen för allmänheten under den årliga konstrundan – och det är en viktig tid. Årets första månader blir därför också några av de mest intensiva.
Vid sidan av sina ordinarie beställningsuppdrag måste Carsten finna sin kreativa ådra för att skapa de snirkliga och färgsprakande spegelramar som han framför allt är känd för. Så lugnet till trots har han både andan i halsen och kniven mot strupen.
– Dessutom är jag lite av en tidspessimist och tror att allting kommer att ta längre tid än vad det gör. Det brukar nästan alltid bli så att jag står där ett par veckor före påsk och inser förvånat att jag redan är färdig.
Enbart 22 år gammal gjorde Carsten träbildhuggeriet till ett yrke efter att först ha utbildat sig till möbelsnickare. Under tiden på ett storskaligt snickeri, där det mesta gjordes med maskiner, växte längtan efter att få jobba mer med händerna.
Det ledde till en utbildning i klassiskt 1700-talsträbildhuggeri och efter över 20 år i branschen är han alltjämt en av få i landet som har det som levebröd.
– Jag tycker om finliret och hade också kunnat tänka mig att bli instrumentmakare, men tyvärr kan jag inte spela själv.
I verkstaden ligger en skeppsratt, som tillhör den K-märkta skutan T/S Sarpen i Simrishamn. Det ena handtaget på rattkransen behövde bytas ut och uppdraget gick till Carsten.
På arbetsbänken ligger en av flera dörrutsmyckningar, som har beställts av ett lokalt snickeri. Carstens verk sitter på många ytterdörrar runt om på Österlen.
Han har också haft framgång med sina pepparkvarnar i alm, valnöt eller björk och har på senare tid även börjat tillverka askar i form av små stubbar, med lock av ask och stomme av valnöt.
Med hjälp av Instagram har hans beundrarskara vuxit sig allt större ute i världen. I skrivande stund har han 29 000 följare och många av dem finns i Irans huvudstad Teheran, där hantverkstraditionen är stark. Bilder på verktyg eller verk går hem bäst.
Carsten formger själv sina föremål och hämtar många gånger inspiration i sina egna alster. När han varsamt snidar fram djur, blommor, blad eller andra mönster ur träet väcks ofta nya idéer till liv. I det ligger en ambition att hela tiden vilja överträffa sig själv.
– Jag skulle gärna hitta en ny motivvärld men har inte lyckats riktigt än. Jag letar runt hela tiden. Att säga att man är färdig och har hittat sitt uttryck är farligt. Man måste alltid sträva vidare.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
