Beatrice Järås – ett rörligt liv

Beatrice Järås började dansa redan som treåring, eftersom bästa vännens mamma drev en balettskola. Trots att hon var så ung kände hon direkt att uttrycket passade hennes kropp och sinnesstämning.

Som åttaåring kom nästa avgörande ögonblick. Hon följde med sin mamma på en elevföreställning på Operan i Stockholm och bländades av det hon såg.

– Jag pekade upp på scenen och sa till min mamma: ”Där vill jag vara!” Det är det starkaste målet jag har haft. Förutom när jag träffade Nisse. Då var målkänslan likadan. Jag kände direkt att han var mannen i mitt liv.

Nisse heter Landgren i efternamn och är välkänd trombonist och jazzmusiker. Han och Beatrice träffades 1978, när båda medverkade i Björn Skifs krogshow på Hamburger Börs, och har hängt ihop sedan dess.

Just denna dag är makarna hemma på en kort visit i sitt lilla hus i Skillinge. Sent på kvällen dessförinnan anlände de från Tyskland, där de vistats i fyra dagar, och nästa dag går färden vidare till Stockholm, där han ska spela och hon dubba en tecknad film.

Hennes projekt är så hemligt att hon inte ens själv vet vad det handlar om eller vilken roll hon ska spela. Det får hon reda på först när hon kliver in i studion. De på millisekunden angivna replikerna visas på en skärm framför henne och sedan drar inspelningen i gång.

Nu för tiden är det ett ganska normalt förfarande. Att få manus på förhand hör till ovanligheterna. Lätt är det inte, medger Beatrice. Samtidigt är det inga problem för någon som är så pass rutinerad som hon. Hon började stå på scen redan som tioåring och dubbade sin första film för över 40 år sedan.

– Att dubba film passar mig. Jag är ju en rörelsemänniska och dubbning har en hel del gemensamt med musik och dans. Det handlar om tajming och rytm.

Beatrice växte upp i Stockholm med en fem år äldre bror och två krögarföräldrar, som drev den populära restaurangen Den Gamla Tiden på Vasagatan.

Efter att ha dansat i sex år kom hon som nioåring in på Operans balettskola, ett embryo till dagens Kungliga Svenska Balettskola, och började snart få statistroller i operans uppsättningar.

– När man börjar på en sådan utbildning gör man det yrkesmässigt, trots att man är så ung. Det är som ungdomar som spelar fotboll och vill bli proffs.

Hon dansade varje dag efter skolan och uppträdde varje vecka. Med tiden bildades så kallade balettklasser, som innebar att danseleverna var befriade från gymnastik och musik i sina ordinarie skolor, eftersom de fick det på Operan. De fick också börja en timme senare i skolan, för att de ofta hade föreställningar på kvällarna.

Men 1968, två år efter att Beatrice hade blivit så kallad betald elev och precis skulle ta steget in i balettkåren, drabbades hon av en benhinneinflammation, som läkaren bedömde som kronisk. Hon hade inget annat val än att sluta.

Senare skulle det visa sig att problemen trots allt var överkomliga, så länge hon lät bli tåspets, men balettkarriären var över i vilket fall.

Det är lätt att tro att det var en stor katastrof, men Beatrice fann sig ganska snabbt i sitt öde. Hon sörjde inte det som aldrig blev. I stället tog hon vara på de nya möjligheter som dök upp.

– Det var ganska bra att jag kom ifrån balettvärlden. Dels hade jag ju aldrig träffat Nisse. Dels var det en väldigt sträng miljö och jag hade även äldre föräldrar, som också var rätt stränga. Så det var bra för mig att få göra en liten personlig revolution i slutet av 60-talet och få se något annat.

Nästa steg var i och för sig inte helt självklart, men en vän föreslog att Beatrice borde bli fotomodell och mannekäng. Hon följde rådet och lyckades riktigt bra.

När hennes agentur fick en förfrågan om modeller som kunde dansa ledde det till medverkan i en krogshow på Berns och därifrån har det rullat på med teater, musikal, revy, film, tv och konserter.

Några år in i karriären kom Beatrice in på en ettårig utbildning på scenskolan i Stockholm, särskilt anpassad för redan yrkesverksamma, som gav henne en djupare förståelse för skådespeleri.

Då hade hon precis gått miste om sin drömroll, Diana Morales i ”A Chorus Line”, och sökte utbildningen eftersom hon insåg att hon behövde byta spår för att ta sig vidare. Och i mitten av 80-talet hände det: hon fick slutligen rollen som Diana Morales! En av många milstolpar i livet, betonar hon.

– På den tiden blev jag ofta tillfrågad om jobb, även om det var auditions ibland, men i dag är det provspelningar till allt. Det gör att det blir mer rättvist, men konkurrensen är också hårdare. Förr var vi inte lika många. Men jag har kunnat försörja mig på detta i över 50 år, så jag ska inte klaga.

Kanske är Beatrice inte landets mest kända artist och skådespelare. Däremot är hon en av de mest varaktiga.

Hon har stått på scen med ikoner som Hjördis Pettersson, Åke Grönberg och Martin Ljung, men har också samarbetat med nutida förmågor som Anders Johansson, Måns Nilsson och Sanna Persson Halapi. Därigenom binder hon samman hundra år av teaterhistoria.

På meritlistan finns Sondheimmusikalen ”Sommarnattens leende”, Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Lotta på Bråkmakargatan”, tv-såpan ”Nya tider” och Lars Norén-pjäsen ”Endagsvarelser”, men även ”My Little Pony” och ”Bananer i pyjamas”.

Beatrice finner sig tillrätta i både glittriga shower och mörka dramer. Det är tvära kast, men aldrig stillastående.

– Bredden har gjort att jag har klarat mig. Jag är också glad över att regissörer har vågat prova mig i många olika sammanhang. Det är underbart att få göra något som varken jag själv eller publiken förväntar sig.

Beatrice har också provat på regi och produktion, även om det inte är där hennes hjärta ligger. Särskilt stolt är hon över projektet ”Hustrur vid havet”, som inspirerades av hennes möten med den äldre generationens kvinnor i Skillinge.

Det sjönära folkets historia har nästan enbart skildrats genom männens ögon, men deras hustrur, mammor, systrar och döttrar har inte fått komma till tals. De spelade en minst lika stor roll i fiskebyarna och var stöttepelare i de små kustsamhällena. Så tillsammans med manusförfattaren Henrik Valentin intervjuade Beatrice kvinnor runt om Skånes kust.

– Det var ett väldigt viktigt projekt för mig. Vilka starka och fantastiska kvinnor de var!

Men allra bäst trivs Beatrice på scenen, som en del i en ensemble inför en livepublik. Samspelet med medaktörerna och de direkta reaktionerna från åskådarna ger kraft och energi.

Oavsett hur stor eller liten roll hon har ger hon alltid hundra procent. Alla i en uppsättning är lika viktiga och utgör tillsammans de många beståndsdelar som bygger upp helheten. Den insikten fick hon redan som barn.

– Mina balettlärare sa: ”Kom ihåg att det alltid finns någon i salongen som tittar just på dig, hur liten roll du än har eller hur långt bak du än står.” Jag är väldigt glad att jag har fått med mig det, att det är viktigt att alltid vara närvarande i det som händer på scenen och att ta det på allvar.

Nu för tiden försöker Beatrice och Nisse, i den mån det går, att synkronisera sina kalendrar och gärna resa till samma plats. Så har det inte alltid varit. Under deras 45 år som par har de varit förvånansvärt lite tillsammans. Han har ofta varit på väg någonstans i världen och hon har samtidigt gett sig av i motsatt riktning.

Men de har ändå alltid haft varandra, där i skärningspunkterna mellan turnéer, föreställningar samt film- och skivinspelningar, och kärleken har aldrig sviktat. De tycker om vandra, älskar varandra och har roligt ihop.

– Pandemin blev en stor vändpunkt för oss. Då hade vi i princip inte bott ihop på 25 år, utan bara gått om varandra. När vi träffades var det alltid fest och kul, men någon vardagslunk hade vi inte haft. Att plötsligt få det var härligt. Arbetsmässigt var det en katastrof, men privat var det toppen.

Tack vare att de båda på pappret hade hunnit bli pensionärer klarade de sig ekonomiskt igenom den kris som Covid-19 innebar för kulturbranschen, men nu är de glada över att kunna jobba igen. Även om de njöt av närheten till varandra och att tillfälligt slå av på takten har ingen av dem övervägt att lämna scenen för gott.

Beatrice jobbar gärna om hon kan. Det är bra för både kropp och knopp, menar hon.

När hennes forna balettkollegor pensionerades som 42-åringar, lovade hon att dansa sig in i sin egen pensionsålder 23 år senare. Det var också precis vad hon gjorde, på dagen till och med. När hon fyllde 65 år stod hon på scen i musikalen ”Chicago”.

Nu har ytterligare åtta år gått och Beatrice har ännu inte lagt av. Att vara artist är mer än ett yrke. Det är en livsstil och identitet, som sitter djupt rotad.

– Mitt hjärta är en dansares. Det kan man inte komma ifrån. En gång dansare, alltid dansare.

Däremot känner Beatrice att hon numera har lättare för att slappna av både mellan och under jobbperioderna. Som frilans har hon annars alltid behövt tänka på nästa steg. Den ångesten har försvunnit. Nu unnar hon sig ännu mer att leva här och nu, att vila i och njuta av stunden, i stället för att oroa sig över morgondagen.

– Jag lever fortfarande ett roligt, rörligt och rörigt liv.