Anna Bråkenhielm uttrycker hellre en åsikt än berättar sitt livs historia. Men under arbetet med sin kommande bok har hon ändå varit tvungen att återbesöka sitt förflutna, en smått svindlande resa med förädling av både tv-program och dressyrhästar.
Tuffa dagar kommer och går, och just i dag har det varit en av de där lite kämpigare dagarna. En plötslig vattenläcka har fördröjt allt arbete på gården. Anna Bråkenhielm tar emot uppflugen på hästryggen och ber om ursäkt för att hon behöver träna den femårige valacken Full Moon i ytterligare några minuter.
Efter fyra år med Skillinge Dressyr har hon ett ganska gott kontaktnät i trakten, men det tar ändå tid att hitta hjälp vid akuta situationer.
– Det vill till att man vet vem man ska ringa när det händer något. De som är duktiga på att jobba med hästar är ofta starka och handlingskraftiga tjejer, men de är ju inte rörmokare.
Anna trivs bäst i rörelse och tröttnar snabbt om något stagnerar. Hon drar hellre igång projekt än förvaltar dem och blickar hellre framåt än bakåt. Det märks att hon får mer energi när hon talar om ämnen som ligger henne varmt om hjärtat än när hon blir ombedd att ännu en gång redogöra för svunna tider.
Ändå har hon under de senaste två åren tvingats att rota i sina minnen, eftersom Albert Bonniers förlag har bett henne att skriva om sitt liv. En ganska påfrestande process, medger hon, eftersom hon stundtals har haft svårt att förstå varför andra skulle vara intresserade av hennes historia. Men i höst kommer boken äntligen ut i handeln.
– Jag har haft väldigt stora självförtroendesvackor. Det är nog annorlunda om man bara berättar för någon annan som skriver ner det åt en, men jag skriver allt själv och skriver tillräckligt bra för att se när det inte fungerar. Därför blir det extra jobbigt när jag inte är nöjd. Sedan är jag inte tillräckligt känd för att det ska vara ett ändamål i sig att skriva om mig. Jag måste ha ett budskap också.
Anna engagerar sig starkt i att förmå fler kvinnor att ta på sig ledarroller och driva egna företag. Med sin egen bakgrund och erfarenhet hoppas hon kunna uppmuntra och inspirera andra.
Ända sedan 1991, då hon fick jobbet som redaktör och researcher för ”Ikväll med Robert Aschberg”, har hon verkat i kulisserna i den svenska tv-världen. Det uppkäftiga och busiga hos TV3 både lockade och formade henne. Hon har ett erkänt gott öga för att finna det nya, det som tv-tittarna ännu inte vet att de vill ha.
Vid 30 var hon vd för Strix Television och skulle på bara några få år revolutionera tv-mediet genom lanseringen av ”Expedition Robinson”, som senare följdes av ”Baren”, ”Farmen”, ”Halv åtta hos mig” och andra program som alla tar avstamp i verkligheten och så kallat vanligt folk.
– Jag förstod att det var kontroversiellt, att det skulle väcka uppmärksamhet och att det var lite farligt. Jag förstod kanske inte att hela underhållnings-tv skulle förändras, men jag insåg ändå att vi var något på spåren, att det nog var något som skulle ta fäste, att skildra vanliga människor och inte bara kändisar, frågesport och konstruerade grejor. Nu använder många program den tekniken för att berätta.
Det har knappast varit en resa i medvind. Från början fick Anna mycket kritik för de programformat som hon tog fram. Sedan blev det allt mer personligt. En ung tjej som var vd för ett produktionsbolag och tjänade mycket pengar sågs som ett lovligt byte.
Hon levde i en ganska splittrad värld, där hon å ena sidan fick många priser för sitt arbete och ledarskap, å andra sidan blev föremål för många elakheter i pressen.
– Jag är ganska krass när jag berättar om det här. Det är inte samma för kvinnor och män. Tyvärr. Men i tv-branschen är det faktiskt lite fler kvinnor än i många andra branscher. Utomlands har jag haft lätt för att knyta kontakter med andra kvinnliga chefer på stora tv-bolag, just för att vi är kvinnor. Om jag hade varit en man hade de inte brytt sig om att ta ett möte med mig. Så lite nytta av det har jag haft.
Men ingen utmaning kan mäta sig med förvandlingen av Grosshögs gård utanför Skillinge till en modern anläggning för förädling av dressyrhästar. Här har Anna koncentrerat all sin hästverksamhet, som tidigare var utspridd på flera platser.
Gamla byggnader i armerad betong har knackats ner för att ge plats åt nya. Bostadshuset har gjorts om till personalbostad, representationslokal och bed and breakfast.
Hästintresset har Anna haft sedan barndomen, men riktigt professionellt blev det först för sex, sju år sedan, när hon började köpa hästar ihop med några vänner. Affärsidén är att köpa unga, lovande hästar för relativt små summor och sedan utveckla dem till fullfjädrade elithästar och sälja dem dyrt.
– Även om det finns ett genuint intresse i grunden är det inget livsstilsprojekt. Även de hästar som verkligen är mina ögonstenar måste säljas förr eller senare. Så samtidigt som det är jätteroligt blir det ju också som ett jobb emellanåt. Det är därför jag uppskattar att jag bor en bit härifrån, att jag åker till och från jobbet.
För 17 år sedan fann Anna och hennes dåvarande make en avstyckad gård uppe på en höjd i närheten av Glimmingehus, med makalös utsikt över nejden i alla väderstreck. När hon är i Skåne är det här som är hemma. I framtiden hoppas hon tillbringa ännu mer tid på Österlen och mindre i Stockholm.
Utöver att driva Skillinge Dressyr har Anna ett antal styrelseuppdrag och jobbar för det holländska mediakonsultbolaget 3Rivers, som hjälper till att dra igång tv-relaterade projekt runt om i världen.
Via vänner i hästvärlden kom hon för en tid sedan även i kontakt med två amerikanska bröder som har drivit ett av USA:s största studentbostadsbolag och som nu har fått upp ögonen för den skandinaviska marknaden. Anna sitter i styrelsen och är delägare.
– Det är väldigt kul att lära sig något nytt och att vara med och bygga något från grunden. Arbetet har också ett gott ändamål, eftersom behovet av studentbostäder är stort.
Anna trivs med sin brokiga tillvaro. Hon har insett hur mycket hon värderar frihet, att ha så få restriktioner som möjligt.
Var hon befinner sig om ett år står skrivet i stjärnorna. Kanske blir det en vända till Australien.
– Jag är ganska van vid att leva lite flyktigt. Jag har haft många företag samtidigt och många bostäder samtidigt och har fått styra saker och ting på håll. Jag har börjat förlika mig med att jag inte är en sådan person som ska gå till ett kontor. Det var två år sedan jag gjorde det senast. Jag trivs väldigt bra med att ingen kan tala om för mig var och när jag ska vara någonstans.
