Med en stark inre lust att locka andra till skratt har Sanna Persson Halapi navigerat sig fram längs livets inte alltid så raka stig. Vägen har tagit henne från ”Hipp hipp!” till Hipp och allt däremellan.
Under en lång tid fungerade Sanna Persson Halapis arbetsrum i bostaden i Valleberga som ett osorterat och ogenomträngligt lager för diverse föremål som livet egentligen inte hade plats för längre eller inte var i behov av här och nu.
Ett sådant där slukhål som börjar fyllas på utan något direkt mål och där avsikten ursprungligen kanske är att ganska omgående börja rensa upp och ur, men där tiden får gå samtidigt som nya prylar behöver stuvas undan.
– Jag har bara öst in grejor och stängt dörren.
Var börjar man när det känns försent? Med det första som ligger i ens väg och därefter en sak i taget. Ur oreda växer ordning och steg för steg går det att skönja en struktur, ett mönster, en ny väg framåt.
Minnen från ett händelserikt liv omger en. En del är värt att hålla fast vid, annat behöver försvinna för gott. Det som är kvar blir en klangbotten att ta avstamp i. Ny inspiration växer och plötsligt tycks möjligheterna oändliga.
När Sanna visar vägen in i det nystädade arbetsrummet är intervjun egentligen redan över, men känslan blir som att bläddra tillbaka i de nyligen gjorda anteckningarna. Allt finns ju här.
”New Yorker” och skissblock på skrivbordet. Foton på komikerpar som Hasse & Tage och Helan & Halvan. Rekvisita från pjäsen ”Kalla det vad fan du vill”, som bygger på Marjaneh Bakhtiaris bok med samma namn.
Instrument, peruker, hattar, kläder. Den tydligt ironiska boken ”Guds gåva till kvinnan” med en brett leende David Hasselhoff i en hjärtformad bild på omslaget. Mumintroll. Åtta pipor i ett ställ. Ett foto på Sanna själv i en ram med ett trasigt glas, från ”Hjärtats oro”, en SVT-dramatisering om Hjalmar Söderbergs liv.
Det är som slutscenen i filmen ”De misstänkta”, där det slutligen går upp för den utredande polisen att varje del av bedragaren Roger ”Verbal” Kints detaljrika historia om händelserna som ledde fram till massakern och branden på skeppet i hamnen har ljugits ihop utifrån slumpmässiga föremål i förhörsrummet.
Skillnaden är att föremålen i Sannas arbetsrum vittnar om saker som faktiskt har hänt eller har haft verklig betydelse i hennes liv. Sådant hon precis har berättat om.
– När jag får scenskräck tar jag alltid fram den här.
Sanna lyfter upp ett svartvitt fotografi på sitt fyraåriga jag: en sprallig tjej som ler oförställt in i kameran. Som tycks säga: Var redo världen, för här kommer jag!
– Det här är vad jag hela tiden eftersträvar: leken, lusten och att inte vara rädd. Den här bilden har allt som man vill ha nu: glädjen, stövlarna på fel fötter och lust så att fingrarna spretar. Men den känslan är svår att hitta i dag.
De flesta som möter Sanna i hennes yrkesroll skulle nog hävda det motsatta, att hon alltid med stor espri sprider både lust och glädje till sin omgivning.
Ett diplom för Årets Ljusspridare, som står lite undanskymt i fönsterkarmen, beskriver henne som en skådespelare och komedienn inom teater, film, revy och spex som ”fångar ljus och mörker i omöjliga figurer och skrattspeglar som reflekterar hennes mångsidiga begåvning”.
Och det är främst via oförglömliga karaktärer som den grönhåriga rymdvarelsen Pax, den pratglada reseledaren Jolanta Jonsered och urtrelleborgaren Irene Gren som världen har lärt känna henne. Det är figurer som alla på vart och sitt sätt både hörs och syns.
Jolanta är blixtsnabb i repliken, oavsett om den är skriven på förhand eller improviseras i stunden. Hon är överallt och ingenstans, med tentaklerna långt ut i lokalen, samtidigt som hon har full koll på dem som sitter närmast. Ett socialt geni, om än lite påstridig.
Privatpersonen Sanna är betydligt mer eftertänksam, försiktig och låter gärna orden dröja en stund innan hon svarar på en fråga. Hon talar också ganska tyst och verkar inte helt bekväm med att stå i fokus.
Därför är det så fascinerande att se hur hon inom loppet av en sekund kan slå om till en helt annan personlighet, bara genom att kliva in i en roll. Hon blir kvick, högljudd, spontan och tar plats i rummet. Hennes hållning blir resligare, hennes blick intensivare.
– Jag blir ett slags upphöjd version av mig själv, för jag är dessutom mycket smartare när jag är de här personerna. När jag är Jolanta kommer jag till exempel plötsligt ihåg vad alla heter.
Det är tydligt att Sanna inte är ett dugg svartsjuk på dessa färgstarka figurer som står i rampljuset och skuggar hennes verkliga jag. Tvärtom är hon tacksam över att det är Pax och Jolanta som möter publiken och får dess uppskattning. Vem som döljer sig bakom perukerna och sminket är irrelevant.
– Alla de här karaktärerna är så mycket mer säkra på sin sak än vad jag är. De vet precis vad de tycker och vad de vill. Det finns ingen tvekan. Själv är jag så otroligt velig och osäker på många sätt. Därför är det så skönt att få vara dem. Det är underbart, en lättnad. Som att ha semester.
Sanna upptäckte komiken redan som barn och beskriver sig som en typisk uppmärksamhetssökande lillasyster, som hela tiden ville få folk att skratta. Hon hittade kul plagg i familjens utklädningsgarderob och klädde ut sig till olika gubbar. En favoritsysselsättning var att härma grannarna.
I skolan var hon ett stående inslag på roliga timmen och skrev och regisserade kabaréer med stark inspiration av Monty Python, Hasse och Tage, Galenskaparna, Sven Melander och Eva Rydberg.
Passionen för humor och skådespeleri spillde till och med över på de vanliga ämnena. Om hon höll ett föredrag om Wien på geografilektionen gjorde hon det som Werner & Werner och pratade högt och glatt om Schwarzwaldtårta. Ett återkommande tema var att avsluta föredragen med simulerade självmord, harakiri. Allt för ett skratt.
– Det är skönt att få gömma sig bakom karaktärer och få vila lite från sig själv. Det är ju skitläskigt att hålla föredrag och man kommer inte undan. Så på det här sättet vågade jag säkert mer. Det är lättare att vara Preben & Preben. Enkel psykologi, egentligen.
1994 började Sanna läsa drama-, teater- och filmvetenskap vid Lunds universitet, men studierna blev det inte så mycket bevänt med. Likt kurskamraten Johan Wester, som hon senare skulle komma att göra ”Hipp hipp!” med, drogs hon till andra delar av studentlivet: spexen.
Tillsammans med sju andra unga kvinnor bröt hon ny mark genom att bilda ensemblen Boelspexarna, uppkallad efter dåvarande rektorn Boel Flodgren.
De var den anrika studentstadens första studentspex med endast kvinnor i rollerna, som en kontrast mot Lundaspexarnas tradition att bara ha män på scen. Ett drag som faktiskt inte sågs med blida ögon på den tiden: Ve dem som vågar bryta mot sekellånga sedvänjor!
– Vi hade en del emot oss där. Många var rätt upprörda. Det var ganska läskigt, säger Sanna, som spelade huvudrollen i Boelspexarnas första uppsättning ”Henry VIII eller I döda fruars sällskap.”
– Det spexet är högst levande än i dag, tillägger hon och låter förstå att det knappast var skeptikerna som fick det sista ordet.
För dagen har Sanna tagit hem både sin egen och dottern Ellens häst till trädgården i Valleberga. Ruby och Apache, som de heter, har egentligen stallplats i Hörup, men det händer att de med jämna mellanrum får göra besök av det här slaget, inte minst nu på hösten då det finns mycket fallfrukt att mumsa på.
Sanna vitsar om att för en gångs skull ha alla hästar hemma. Drömmen om en egen häst har hon haft länge. Den infriades i november förra året. Det märks att hon trivs i närheten av djuren, att de skänker henne ett lugn.
– Att stå och lyssna på hästarna när de äter är ett så skönt och mysigt ljud.
Valleberga har blivit den plats där Sanna slutligen har rotat sig. Hit kom hon en tid efter att hon ganska hastigt och lustigt hade träffat och förälskat sig i musikern och producenten Lars Halapi sedan deras vägar korsats på Allsång på Skansen.
Ingen av dem hade någon egentlig koppling till Österlen. Men här hittade de ett hem som passade dem med en stor trädgård och en separat byggnad, där Lars kan ha sin studio.
För Sanna har det varit en stor och viktig förändring i livet. Som ung vuxen flackade hon omkring, ständigt sökande, och bodde såväl i Malmö och Köpenhamn som London och New York.
Vägen till skådespelaryrket blev inte så spikrak som hon hade tänkt sig. Efter åtta försök att komma in på scenskolan gav hon till slut upp. Hennes speciella talang uppskattades inte där. Komisk tajming värderas tyvärr sällan lika högt som seriös framtoning.
I stället hittade hon egna vägar framåt. I humorkollektivet Ivan Lendl tillsammans med andra aspirerande komiker som Anders ”Ankan” Johansson och Måns Nilsson, i radioprogrammet Wallraff och i mindre film-, teater- och tv-roller.
I dag är det ingen som ifrågasätter hennes kunnande.
– Kanske hade det varit lite tryggare att komma in på scenskolan, men jag hade ju inte odlat min egen stil på samma sätt och heller inte fått skriva så mycket själv.
Just nu skriver hon och Mia Skäringer manus till en ny gemensam tv-serie, som ska spelas in för TV4 nästa år, samtidigt som Sanna gör sig redo för sin första roll på Malmö Stadsteaters stora scen Hipp i ”En midsommarnattsdröm”.
För tredje gången läser hon också in en roman av Marjaneh Bakhtiari som ljudbok, praktiskt nog i studion på tomten. Snart är det dessutom inspelningsdags för två nya tv-serier: ”Hack My Heart” för SVT och ”En helt vanlig familj” för Netflix.
Av allt detta är det nog projektet med Mia som Sanna brinner mest för.
– Det blir något väldigt nytt och smaskigt, något som inte har setts tidigare med kvinnor i huvudrollerna. Mia är inte rädd. Hon köttar. Det är bara att hänga på. Man vågar mer själv, när någon är så modig som hon.
Sanna och Mia lärde känna varandra för flera år sedan under produktionen av tv-serien ”Mia och Klara”. Utan att avslöja det bestämde sig Mia redan då för att en dag samarbeta ännu närmare med den där skånskan som hon verkade ha så mycket gemensamt med.
De delar erfarenheter, scenskräcken och att vara roliga kvinnor i en värld som inte direkt rullar ut röda mattan för kvinnliga komiker. Likt Sanna sjunker Mia också gärna in i sina karaktärer och låter dem släppa fram sidor hos henne själv som hon annars trycker undan.
– Jag och Mia är jättelika. Hon har känt det. Det är väl därför som vi har dragits till varandra.
Genom att städa ur sitt arbetsrum har Sanna också dammat av sin skaparlust. Nu när hon hittar fram till skrivbordet igen kan hon kanske också hitta tillbaka till den där sprudlande kreativiteten som bar henne genom ungdomen.
– De senaste åren har det inte blivit så mycket eget skrivande. Jag har gjort de jobb som jag har varit tvungen att leverera, men jag har varit dålig på att skapa för min egen skull. Så nu när jag har fixat här inne hoppas jag få mer tid till det. Jag har en massa idéer till en barnbok och många påbörjade och inte påbörjade manusidéer till tv-serier. Nu får jag inte låta det bommas igen på nytt.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
