Det döljer sig en hemlig värld bakom de täta buskagen intill vägen ner mot Kiviks musteri. I ett gulmålat korsvirkeshus, precis där en vidsträckt äppelodling möter havet, finner Björn Ranelid ro i själen och inspiration till sina romaner.
Dvärgpinschern Kalle hinner hälsa långt före alla andra, aningen misstänksamt. Inkräktare i trädgården på Kivik ska hållas kort. Men snart blir han varse att husse och matte, författaren Björn Ranelid och hans hustru Margareta, är bekväma med besökarna och blir lika from och gästfri som de.
Nog kan Björn Ranelid ta sig ton ibland, men skäller gör han inte. Kanske borde han bita ifrån oftare än han faktiskt gör. Han hör ju till de offentliga personer som det gärna tycks till om, dessutom ganska högljutt.
I det litterära Sverige är han ensam om att ha dykt upp i allt från Arga snickaren och Kändisbarnvakten till Let’s dance, Melodifestivalen och en lång rad reklamfilmer. Men få nämner alla de där andra framträdandena, att han åker till Tomelilla en torsdag för att för ingen ersättning alls tala inför en grupp pensionärer.
– Att jag ställer upp i många olika sammanhang har inget att göra med att jag ska synas. Jag ber inte om det. Det är de som ber mig. Om det är roligt och lustfyllt är jag gärna med. Nästan alltid får jag ju också möjligheten att säga något. Om du räknar in både tal och skrift är jag den som når flest människor i Sverige. Jag sitter inte och gömmer mig på en kammare, akademi eller stiftelse. Jag älskar att träffa människor.
Den här dagen är Björn Ranelid klädd i helvit sommarskrud med skjortan som vanligt rejält uppknäppt i halsen. Åtsmitande kragar får honom att känna sig instängd. Björn Ranelid vill vara fri. Fri i rörelsen, tanken och ordet.
Han ser lycklig ut när han blickar ut över de oändliga rader av äppelträd som i väster gränsar till den lummiga trädgården och i öster till det ständigt brusande havet. I en u-formad glipa mellan de höga, svajande trädkronorna intill vattnet syns det vita skummet på de svallande vågorna. Den utarrenderade äppelodlingen tillhör den fyra hektar stora tomten, som paret Ranelid köpte för elva år sedan efter att ha sålt det tidigare sommarhuset i Toarp.
– Blommorna och växterna har fått allt större betydelse för mig. Det finns en väldig frid i att se hur de växer och att kunna glädja sig åt färgerna och dofterna.
Björn Ranelid upptäckte Österlen under sina år som lärare i Ystad och har sedan dess alltid haft minst en fot bland de böljande rapsfälten, blommande äppeldalarna och det svalkande vattnet.
Den mörka delen av året tillbringar makarna Ranelid i lägenheten i Stockholm, men sex månader om året är de Österlenbor. Omgivningarna sipprar in i verken. Åtta av Björn Ranelids böcker utspelar sig på Österlen, däribland Augustprisade ”Synden”.
– Mitt språk mår bäst av rymd: himlen, horisonten, havet, kusten och strandremsorna. Det är som om språket hämtar kraft och näring genom landskapet. Bilderna föds i min hjärna så fort jag kommer till Haväng, Backåkra eller Sandhammaren, för då är jag som friast i själen. Jag försöker ha anden fri för att kunna skriva med så stor sinnlighet som möjligt – dofterna, klangerna, rytmen i språket – och behålla barnsligheten i mig.
Sommarhuset ligger nära Kiviks musteri och byggdes 1928 till musteriets instiftare Henrik Åkesson. Terrassen intill näckrosdammen är en favoritplats. För stunden är dammen nästan tom på vatten efter ett läckage, men hundratals grodyngel och ett par guldfiskar verkar ändå leva ett gott liv under ytan.
Här fanns tidigare tusen guldfiskar, men så fick en häger i trakten syn och smak på det digra matförrådet och snart hade beståndet minskat drastiskt.
– Det var ju bara för honom att komma ner här och hämta.
Björn Ranelid befinner sig alltid mitt i sitt skrivande. Romanen ”Överbefälhavarens hemlighet” kom ut i våras och just nu skriver han texter till en fotobok om Zlatan och en roman om modellen och kultskådespelaren Christina Lindberg.
Att skriva om verkliga personer är inget nytt för honom. Tidigare har han tagit sig an Selma Lagerlöf, Jussi Björling, August Strindberg, Pär Lagerkvist, Erik Höglund och Stig Dagerman.
Den sistnämnde var inte bara föremålet för genombrottsboken ”Mitt namn skall vara Stig Dagerman”, utan sporrade också Björn Ranelid att själv pröva de språkliga vingarna.
Som 20-åring fick han rådet att läsa Dagermans bok ”Bröllopsbesvär” och blev helt tagen av ordens kraft. Men det dröjde innan han fann sin egen röst. Han var 34 år när debutboken ”Den överlevande trädgårdsmästaren” kom ut.
– Men jag skrev varenda dag från att jag var 20 år. Det var 14 år med många idoga försök. Jag tyckte att jag skrev dåligt på den tiden och behövde en lång startbana. Jag har fått slita mig till allting.
Under uppväxten fann han mer spänning i dribblingar på fotbollsplanen än i språkliga finter. Malmöpågen Björn Ranelid började sin fotbollskarriär i Håkanstorps BK men blev upptäckt av Malmö FF och ingick en kort tid i A-laget.
Han nämner gärna och ofta en annan fotbollsspelare från Malmö. I Zlatan verkar Björn Ranelid se en like. Båda är giganter inom sina områden och båda vågar lyfta fram de egna bedrifterna.
– Det finns ingen annan som har spelat fotboll i Malmö FF:s A-lag som också har fått Augustpriset, och det kommer aldrig att hända igen.
Björn Ranelid strör gärna sådana citat omkring sig. Han är en estradör i det stora och det lilla. Men det är en sak att läsa det ryckt ur sitt sammanhang, en annan att sitta alldeles intill och se honom i ögonen när orden faller. Det finns en tydlig glimt där inne, en spjuveraktigt.
Han har en idrottsmans själ och en naturlig tävlingsinstinkt. Han räds inte Jante. Men det är också en lek. En lek med vår kollektiva ängslan över att uppfattas som förmer. En lek med alla förutfattade meningar. En lek med orden. Den som påstår att Björn Ranelid inte har någon humor måste sakna skrattets gåva.
Visst faller han ibland in i långa recitationer ur sina böcker och föredrag, även mitt under ett samtal, dock alltid med ett budskap, ofta både tänkvärt och underhållande. Hans lärarbakgrund lyser igenom när han far ut i en engagerad monolog om människors oförmåga att skilja på ”de” och ”dem” och ”var” och ”vart”.
– Mitt sätt att framträda och att prata inför publik är ett slags mellanform, ett syskon till att vara lärare. Jag älskade att undervisa och tyckte aldrig att det var tråkigt. Jag gjorde mitt yttersta. Man kan säga vad man vill om mig, men alla vet att jag satsar allt.
