Endast tre år förflöt mellan att Petra Damm satte armarna på armbrottningsbordet för första gången och stunden då samma armar för första gången höll det nyfödda barnbarnet. Ändå var hon en gammal armbrytardebutant men en ung mormor.
På så vis är 40-årsåldern, denna skarv i livet, en märklig tid. Man har kommit en bit på vägen och står mitt i allt, men har ändå så mycket kvar att ge och upptäcka. Fortfarande finns möjligheten att slå in på nya spår och låta livet gå i en helt ny riktning.
Petra var 41 år när hon gav sig in i armbrytningssporten. Nästan omedelbart började hon plocka medaljer på SM, EM och VM. En smärre sensation, med tanke på att de flesta framgångsrika armbrytare har hållit på sedan de var barn eller i vart fall unga vuxna.
För Petra var det fotboll och ridning som gällde under uppväxten i Gröstorp och Simrishamn och även långt upp i vuxen ålder. Först när båda dessa sporter av olika skäl försvann ur hennes liv började hon se sig om efter något annat.
Fotbollskarriären, som började och slutade i lokala Österlenlag och toppades av en period i division 1 i Husie IF, lades på hyllan när hon flyttade till Järfälla utanför Stockholm för åtta år sedan. Ridningen tog abrupt slut en tid senare när hon tvingades avliva sin häst.
Ett tag tyckte hon inte att hon hade något vettigt att göra, en påfrestande känsla för någon som är van vid att vara aktiv. Hon fortsatte att gå till gymmet varje dag, trots att hon inte hade något särskilt mål med träningen.
Men ett öppet hus på Wellnez i Simrishamn, där besökarna erbjöds att testa armbrytning, förändrade allting. Petra drog med sig maken Anders Ohlsson och det slutade med att båda fastnade för sporten.
– Jag har hållit på med häst i hela mitt liv, så jag har ganska starka händer och handleder. Med de förutsättningarna föll det sig naturligt för mig och jag fick dessutom mycket uppmuntran. Som fotbollsspelare var jag också ganska hård och aggressiv. Jag älskade kroppskontakt och när det gjorde ont. Att jag har det i mig driver mig säkert också till den här typen av sport, säger hon.
Petra tränar på gym minst sex dagar i veckan. Det blir också mycket konditionsträning, inte minst under de långa promenaderna med den femåriga och energiska amstafftiken Nike.
Bordsträning blir det för närvarande ett par dagar i veckan, sedan länge enbart hemma, för Covid-19 satte tvärt stopp för all armbrytning på obestämd tid.
Golden Arm i februari 2020 var Petras senaste officiella tävling och dessförinnan var det VM 2019. Armbrytning är i allra högsta grad en kontaktsport, där motståndarna dessutom står mycket nära varandra.
– Eftersom det inte går att hålla avstånd har det gått nästan två år då vi varken har fått träna eller tävla. Det är ett väldigt långt uppehåll. Nu har jag fördelen av att min man också är armbrytare, så vi har kunnat fortsätta tillsammans. Det har gett väldigt bra träning, framför allt för mig.
Träningspassen vid bordet är ofta flera timmar långa. Träningen är också väldigt specifik och riktas in på allt från underarmar, händer och greppstyrka till infästningar och vinklar. Det gäller att vara stark i statiska moment och att kombinera styrkan med vass teknik.
– Mycket handlar om explosivitet. Oftast är det den som är snabbast att få övertag vid starten som får en fördel. Tappar du starten får du kanske inte handleden med dig och får inte kontroll på dina vinklar. Det ger ett sämre läge. Men man ger inte upp förrän man är nere i kudden. Till dess gör man allt som står i ens makt.
Armbrytningen är indelad i viktklasser och ålderskategorier.
Petra tävlar vanligtvis i klassen -70 kilo, men ibland även i -65 kilo, samt i kategorierna master (40 år eller äldre) och senior (en öppen kategori för alla åldrar). Hon har också valt att bryta med både höger och vänster arm, där den sistnämnda är hennes starkaste.
– Sedan jag började bryta arm har jag haft problem med min högersida och står faktiskt på vänt till en eventuell operation. Jag har en nervskada i nacken, som påverkar koordinationen och styrkan i högerhanden. Det lider jag enormt av. Men vänstern hade sannolikt varit min bästa sida även utan de problemen. Alla mina medaljer av hög valör har jag tagit med vänsterarmen.
Det första SM-guldet kom redan under Petras första tävlingsår, 2018, och året därpå vann hon både SM- och EM-guld.
EM-guldet var i masterkategorin, eller ”tantklassen” som Petra själv kallar den. Därför känner hon att EM-silvret i seniorkategorin samma år nästan smäller högre.
– Roligast är att möta seniorerna i den öppna kategorin, för det är där de absolut bästa finns, framför allt internationellt. Där står jag mig hyfsat och kan ställa till det. Många var förvånade att jag tog det där EM-silvret. Enligt vissa hade det aldrig hänt förut att en master placerat sig så högt.
På meritlistan står också VM-guld i både master och senior 2019, men för Petra räknas de inte riktigt.
I båda finalerna mötte hon polskan Marlena Wawrzyniak, som tog hem segrarna men visade sig vara dopad. Därmed fick Petra bara silver på plats och tilldelades guldmedaljerna långt senare.
– Det är klart att jag är glad för att ha tagit guld. Men jag kan inte riktigt känna vinsterna på det viset, eftersom jag inte fick ta emot dem på plats. Jag har inte ens fått mina medaljer än. Folk säger till mig att de är mina för att hon fuskade. Och visst, det är sant, men jag skulle ha velat slå henne och visat att jag kan. Jag vill helst stå högst upp på pallen för att jag var bäst där och då.
Därför är det främsta målet att vinna ett VM på plats.
– Jag vill få ett guld som jag har brutit mig till genom att slå undan alla i min väg. Eftersom jag blir 46 nästa år är ett guld i masterkategorin tillräckligt bra, men samtidigt vill jag tävla mot seniorerna. Jag tycker att jag har de rätta förutsättningarna för det.
I början av september fick Petra gå sin första match sedan pandemiutbrottet, vilket var helt oförberett. Hon och några armbrytningskollegor hade åkt till Belgrad för att heja på en klubbkamrat som skulle köra en så kallad supermatch mot serbiskan Nina Pantović.
Men klubbkamraten missade flyget och för att rädda eventet, som utöver matchen bestod av många kringaktiviteter, fick Petra hoppa in i hennes ställe.
I en supermatch försöker man matcha två motståndare som är rätt jämna, för att ge publiken något spännande att titta på. Ofta kör man också bäst av fem eller sex matcher.
För publiken är det som händer runt om nästan lika viktigt. Det brukar hetsas lite, samtidigt som åskådarna diskuterar livligt om hur de tävlande kommer att hävda sig mot varandra.
Petra ville helst bara bryta med vänsterarmen, men fick trots sin nervskada även ställa upp med högern. Annars hotade Nina Pantović, som var inställd på en högermatch, att dra sig ur.
– Jag vann vänstern med tre raka och det var skönt att få ett kvitto på att den fortfarande funkar. Efter att inte ha tävlat på ett och ett halvt år visste jag ju inte hur det skulle gå. Med högern kunde jag stoppa och hålla emot, men där gick det inte att vinna. Det kändes ändå ganska okej, med tanke på att Nina är bäst i Serbien.
Armbrytningsvärlden är ganska liten. I Sverige finns cirka 500 utövare, varav en femtedel är kvinnor. De sistnämnda hävdar sig väl i internationella sammanhang.
Gemenskapen är stor och Fia Reisek och Malin Kleinsmith, som båda tillhör den absoluta eliten, fanns på plats i Serbien och hejade på Petra. Men konkurrensen är också hård. Ena stunden stöttar man varandra, i nästa sätter man varandra på prov.
Petra medger att det sistnämnda är hennes akilleshäl. Efter de många åren inom fotbollen sitter lagandan inpräntad i ryggraden. Det gör att hon i armbrytningssammanhang fortfarande kan känna sig lite obekväm i tävlingssituationer.
– Jag är för snäll. När jag kommer upp till bordet och ska möta någon som jag tycker är bra kan jag nästan vara lite för ödmjuk. Det är ju fel inställning. Egentligen borde jag tänka att hon bara ska åka ut.
Samtidigt som Petra väntar på att armbrottningsvärlden ska öppna sig på allvar efter coronapandemin finns hon på plats i Simrishamn och planerar dottern Nizellas stundande bröllop. Med föräldrar, barn och barnbarn kvar på Österlen är hon här så ofta hon kan.
Hon har frivilligt valt att jobba på timmar inom LSS, i stället för att vara tillsvidareanställd, för att ha friheten att ge sig av söderut när det passar henne själv. I Simrishamn står alltid en etta på 19 kvadratmeter redo.
Det är inte för inte som ordet ”kefas”, som betyder klippa, står inpräntat bland övriga myllrande tatueringar på Petras omvittnat starka vänsterarm. Hon vill finnas där för sina nära och kära.
Att hon har närmare till leendet än stålblicken blir tydligt även under intervjun. Mungiporna glider gärna uppåt. Hon tycks hellre bjuda in och bjuda till än bjuda motstånd.
Det kan verka paradoxalt. Som fotbollsspelare vek hon ju knappast undan för smällar. Men det är en sak att vara stark och orädd, en annan att fokusera hundra procent på sig själv utan att bry sig om omgivningens väl och ve.
På mästerskapen åker de svenska armbrottarna iväg som ett team, fast de egentligen är konkurrenter, och Petra tar ofta opåkallat på sig rollen att försöka stärka sammanhållningen och se till att alla har det bra.
– När jag kommer till en tävling vill jag få med mig alla, tills jag kommer på att det är en enmanssport. Den enda som jag egentligen ska ha med mig är mig själv. Alla andra ska bara åka ut. Men ibland känns det lite svårt att tänka så.
Petra har därför jobbat mycket med sin mentala inställning. Oavsett motståndare ska attityden vara: Ställ er på kö, så tar jag er en efter en!
– Den person som jag var när jag spelade fotboll skulle jag egentligen vilja vara lite mer av även vid armbrytningsbordet. Det enda jag önskade när jag stod i mål i Skillinge IF var att de andra spelarna skulle springa in i mig. Jag tog jättemycket stryk, men efter en rejäl kollision kände jag mig stärkt. Visst, det gjorde ont, men jag kunde resa mig med känslan: ”Kom hit en gång till då! Var det allt du hade?”
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
