Var man än gör ett nedslag i den svenska musikhistorien under de senaste 60 åren går det att finna Ola Håkanssons avtryck. I över två decennier har Österlen varit en viktig tillflyktsort för honom och familjen. Numera bor de här i stort sett permanent.
Ola Håkansson är en nestor inom den svenska musikbranschen och alltjämt en kraft att räkna med genom det egna musikbolaget TEN Music Group.
Som 77-åring håller han sig fortfarande ajour med den unga generationens tongångar – och älskar det. Det lyser i hans ögon när han sätter sig vid datorn och spelar upp outgivna låtar med en 18-årig kille som han tror mycket på.
Med sin samlade erfarenhet har Ola många goda råd att komma med och kan i dag leda unga talanger rätt i deras musikskapande bland de tusentals möjligheter som står till buds.
– För mig är till exempel en låt som en ekvation som ska gå jämnt ut, inte som Pi med en massa decimaler.
Ola och hans fru Anna älskar Österlen och öser beröm över skåningarnas vänlighet och gästfrihet. De skaffade sitt första sommarhus i trakten redan i mitten av 90-talet och gifte sig i Bolshögs kyrka 1996.
Men familjens relation till Österlen började långt tidigare, i mitten på 70-talet, när Annas mormor och morfar flyttade från Stockholm till Köpmangården i Skillinge. Redan efter det första besöket hos morföräldrarna var Anna förälskad i Österlen och övertygad om att hon en dag skulle bo där.
Sedan dess har båda hennes föräldrar med respektive lämnat Stockholm för Österlen med omnejd. Mamman och hennes make flyttade till Simrishamn redan 1984 och bor i dag på en gård i Hammenhög. På 90-talet flyttade Annas pappa med fru till Heinge.
Även på Olas sida finns det kopplingar, då hans bror Sven med sambo bor på Österlen.
De senaste 20 åren har Ola och Anna ägt en kringbyggd gård omgiven av tillsynes gränslösa åkrar. I fjärran glittrar havet och en klar dag som denna går det att se ända till Bornholm.
Här bor de permanent sedan nästan två år tillbaka, även om de har kvar sin bostad i huvudstaden. Platsen är avskild men inte enslig. De har fantastiska grannar, som har hjälpt till med allt och ställt upp på ett enastående sätt genom åren. Utan den hjälpen hade det varit svårt att lämna gården under de år då barnen gick i skolan i Stockholm.
Ola visar ett foto taget av gården i april 1913, som han fick av de tidigare ägarna. På baksidan står det: ”Den dagen skulle Anton ut och exercera.” Sedan följer en kort sammanfattning av delar av husets tidiga historia, som sträcker sig bak till 1880. Det är en mäktig känsla att bli en del av en plats med sådana anor, menar Ola.
Det har också hänt en hel del med gården sedan han och Anna tog över den. Utöver att renovera har de byggt samman bostadshuset med den ena separata längan, vars nedervåning består av ett spatiöst rum med högt i tak som närmast kan beskrivas som en stor sal uppdelad i olika avdelningar.
– Det här var tidigare en lada där man förvarade vagnar. När vi kom hit var det jordgolv och stenar som stack upp överallt. Vi ville behålla känslan av det på något sätt, för det är så fint gjort. Takhöjd, bjälkar och allt sådant är original. Det går inte att bygga något sådant här i dag, säger Ola.
Den inglasade passagen mellan huskropparna är ett ombonat rum i sin egen rätt och blir också ett skydd mot den stundtals starka blåsten, ibland med tillhörande snö, som tidigare svepte in från slätten och vidare ut över gårdsplanen.
Dessutom skyddar passagen de personer som ska ta sig från den ena änden av gården till den andra.
– En nyår skulle min pappa gå med champagneglasen över gårdsplanen och då blåste det så mycket att allt föll i marken. Då insåg vi att, nej, nu måste vi nog bygga ihop det. Det har blivit jättebra. När vi är många här blir det också väldigt skönt. Du kan alltid lätt dra dig undan någonstans, om du behöver det, säger Anna.
En trappa upp i den bortersta änden av längan finns ett avsides och mysigt gästrum. Ola blickar ut över den vidsträckta utsikten och medger att han nästan själv har lust att ta rummet i besittning.
Annars håller han i huvudsak till på längans bottenvåning, där han brukar sitta och jobba. Ett piano står intill väggen, men det är inte där man finner honom. Han sitter vid datorn, där han lyssnar på musik och håller kontakt med artister och kollegor världen runt.
Även om det var länge sedan han själv stod i rampljuset är artisterna som han samarbetar med desto mer i ropet: Benjamin Ingrosso, Icona Pop, Zara Larsson, Felix Sandman, Omar Rudberg och många fler.
Med många av dem delar han erfarenheten att bli professionell artist redan i tonåren. För Olas egen del var det mest en slump. Spelningar på mindre ställen avlöstes av större konsertsalar när publiken växte, och att stå på Nalens scen kändes som att ha erövrat världen. Det senare skulle han dessutom göra rent konkret ett antal år senare.
Vilka associationer hans namn ger beror nog mycket på vilken generation man tillhör. På 60- talet var han frontman och popidol i Ola & The Janglers. Detta är också den Ola som många fortfarande har en stark personlig relation till.
– Det är härligt att folk har så positiva minnen numera när man träffas, för då på 60-talet var det inte alls säkert att folk gillade mig och Janglers. De tyckte kanske om Svenne Hedlund i Hep Stars eller Tommy Blom i Tages och kunde faktiskt bli rätt besvikna om det bara var jag som dök upp. Men med tiden har all konkurrens suddats ut och vi blir ihågkomna tillsammans. Det är kul att få höra att man har så sköna, positiva minnen av 60 talet och oss.
Efter Ola & The Janglers blev det tre år som soloartist i skarven mellan 60- och 70-tal. Därefter följde några självvalda år borta från de stora scenerna innan Ola i början av nästa decennium slog igenom internationellt med Secret Service. Den karriären höll i sig i nästan tio år. Det blev sex album, flera hits och många tv-framträdanden världen över.
I slutet av 80-talet blev Ola, ofta i samarbete med Alexander Bard och Tim Norell, en hitmakare till andra artister, såsom Lili & Susie, Tommy Nilsson, Jerry Williams och Lena Philipsson.
På 90-talet banade han som skivbolagsdirektör på Stockholm Records vägen för det svenska musikundret och hade exempelvis Cardigans, E-Type, A-Teens, Army of Lovers och Stakka- Bo i sitt stall. Att ta ett kliv tillbaka och i stället verka i kulisserna var helt rätt beslut.
– Jag hade hållit på så länge att det var kul att få göra något annat. Jag hade också varit i studion så fruktansvärt mycket att jag hade svårt med doften av en musikstudio. Man hade suttit där på nätterna, käkat hamburgare och rökt som en borstbindare. Jag tror jag hade dött om jag hade fortsatt med den livsstilen.
Därmed inte sagt att Ola slog av på takten. Det blev många resor fram och tillbaka till London och många sena samtal med skivbolag i New York och Los Angeles. Faxen gick också varm.
Det var under den här hektiska brytpunkten mitt i livet som Ola träffade Anna. De möttes via jobbet, då båda på den tiden var verksamma i musikbranschen, och firar 30- årsjubileum som par i år.
Anna var tidigare anställd på skivbolaget Sonet men har i dag gått vidare till något helt annat, nämligen akupunktur inom traditionell kinesisk medicin (TCM). Men visst lyssnar även hon på de artister som Ola för tillfället samarbetar med och kommer med initierade synpunkter.
Olas väg från artist till skivbolagsdirektör började faktiskt långt före framgångarna med Secret Service. Redan 1972, efter en omfattande folkparksturné, kände han sig rätt färdig med livet på scenen.
De gångna tio åren hade tagit ut sin rätt. Han hade bara följt med strömmen och aldrig riktigt stannat upp och känt efter. Nu insåg han att det inte var särskilt kul längre.
Därför började han studera i stället. Han hade aldrig tagit studenten, så först fick han läsa in gymnasiet. Han upptäckte att han gillade att plugga och fortsatte även med högre studier.
Men strax före jul 1976, efter drygt fyra år som student, vandrade han upp på Sonet för att höra om han möjligtvis hade några innestående royalties, eftersom han behövde pengar till julklappar. Det ledde till ett erbjudande om att bli förlagschef.
– Jag visste knappt vad det var men tänkte ändå: Ja, varför inte?
Det var där som Ola via en demotejp kom i kontakt med Tim Norell, en begåvad ung man som var djupt bevandrad i opera och klassisk musik men bara hade en vag uppfattning om The Beatles och David Bowie. Han ville ändå ge sig in i populärmusiken.
Under studietiden hade Ola haft ett hobbyband, Frukt Och Flingor, mest för att få in lite pengar. Med hjälp av bandkamraterna därifrån började han spela in låtar med Tim Norell, däribland en demo av den kommande världshiten ”Oh Susie”, som lade grunden till Secret Service.
På så sätt fick Ola en andra period i rampljuset innan han smet in bakom kulisserna för gott.
– Jag och Tim gillade samma saker. Båda tyckte om musik som byggde på klassiska klanger och mollstämd musik. Vi låg nära varandra. Han tog in det klassiska och jag tog in popen. Av det blev det en spännande blandning.
Sedan några år tillbaka är Ola invald i både Swedish Music Hall of Fame och Melodifestivalens Hall of Fame. Han medger att den förstnämnda utmärkelsen betyder mest, även om han har ett antal Melodifestivalsbidrag på meritlistan.
Han deltog själv 1969, då han kom sist med "Du skänker mening åt mitt liv", och tio år senare, då han kom trea med Ola + 3 och låten "Det känns som jag vandrar fram”. Han var dessutom medkompositör till 1989 års vinnarbidrag ”En dag” (Tommy Nilsson) och den eviga klassikern ”Dansa i neon” (Lena Philipsson, 1987).
Både 60- och 80-talet, hans respektive storhetstider som artist, är musikdecennier sprängfyllda av nostalgi. Men Ola har aldrig hoppat på tåget och gett sig ut på vägarna igen med sina gamla hits. Varför blicka tillbaka, när man kan fortsätta framåt?
– Det var otroligt roligt med både Ola & The Janglers och Secret Service. Men jag gillar den tiden för vad den var. Det kan ändå aldrig bli samma sak. Jag är alltid nyfiken på det nya.
Han använder hellre sin erfarenhet till att hjälpa nya talanger, som ett slags coach eller mentor. Han jämför det med en professionell fotbollsspelare som efter den aktiva karriären väljer att bli tränare i stället.
Det är spännande att få ta del av unga människors förhoppningar och i någon mån försöka hjälpa till att uppfylla deras drömmar. Det är i den rollen som Ola trivs bäst. Men ett undantag har han gjort. På Annas 40-årsfest klev han åter in i rollen som popidol.
Anna skrattar gott åt minnet:
– Våra barn var ju inte med när det begav sig. Så de kom till mig och sa: ”Mamma, mamma, du måste stoppa pappa! Han är på väg upp på scen!” De var livrädda för att han skulle göra bort sig. De blev förvånade när de insåg hur bra han faktiskt var.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
