Österlen är i dag ett ord på allas läppar, ett begrepp som andas sommar, natur, vita stränder och kultur. Det är en bygd som många söker sig till. Under årets ”hemester” var det trångt på vägarna.
Men en gång i tiden var det betydligt trängre till havs än på land. De små kustsamhällena ägde under en kort tid i historien Sveriges största segelflotta.
Först 1976 lämnade det sista Skillingeregistrerade handelsfartyget Österlen efter att ha sålts till Libyen. Skeppet hette Astrid och var en rest av en epok, som vid sin blomstringstid kring förra sekelskiftet hade cirka 50 år bakom sig och ungefär lika lång tid kvar.
Men nedgången började redan ett par decennier in på 1900-talet.
– När ångfartygen kom hann man inte riktigt med här. Men det blev ett nytt uppsving under andra världskriget på grund av oljebristen, säger Bengt Svenow.
Han har varit engagerad i Skillinge Sjöfartsmuseum i 20 år och var under tolv år även museiföreningens ordförande. Efter att ha blivit medbjuden till föreningens sedvanliga tisdagsmöten sögs han snabbt in i gemenskapen. Men föreningens sammankomster är inte riktigt som förr, medger han.
– Tidigare hade vi många i föreningen som hade gått på sjön, både på Östersjön och på de stora haven. Det var väldigt roliga människor. I dag finns det inga sjömän kvar.
Tillsammans med Åke Olsson, även han museieldsjäl, gläntar Bengt Svenow på dörren till samlingarna, som tyvärr har stått inlåsta under hela coronasommaren. Med hjälp av planscher, fotografier, målningar, modeller och texter berättas här hela den spännande historien om segelfartygens storhetstid, främst men inte enbart ur Skillingeperspektiv.
Åke Olsson växte upp i Skillinge mot slutet av den stora fartygseran. Själv gick han aldrig till sjöss, men många av hans klasskamrater gjorde det.
– Hela min barndom kretsade kring havet. När man lekte var man ju här nere vid sjön. Sjömännen satt på ljugarbänken vid den gamla slipboden och drog sina skrönor, säger han.
Handelsflottan växte fram ur fisket, eller snarare ur bristen på fisk. Österlenkusten var ända fram till 1800-talets mitt en fattig region i periferin, där man levde av det som havet och den karga jorden kunde ge.
Hit vallfärdade ingen från rikets huvudstad. Det var långt innan husen i kustsamhällenas smala strädder blev hett eftertraktade. Där bodde de allra fattigaste.
Riktigt illa blev det i mitten på 1800-talet, när fisket slog fel. Den sjönära befolkningen tvingades se sig om efter andra sätt att försörja sig på.
– De började frakta betor till Karlshamn och kom hem med ved. På den tiden fanns här inga träd. De har planterats långt senare. Det var bara sand överallt, säger Bengt Svenow.
Snart upptäckte sjömännen att deras nya sysselsättning var både roligare och mer lönsam än fisket. Utvecklingen såg likadan
ut från Kåseberga i söder till Vitemölla i norr.
Fartygen blev större och större. I Skillinge kom man som mest upp till bark. I Baskemölla fanns Österlenkustens enda fullriggare: Miranda.
Mellan 1850 och 1950 var Skillinge och Brantevik tillsammans med Skärhamn i Bohuslän Sveriges största segelfartygshamnar.
År 1900 fanns det ett 70-tal fartyg registrerade enbart i Skillinge, som under hela epoken var hemmahamn för 320 skutor. Registreringen krävde att både kaptener och ägare bodde i byn. Skeppen skulle också vara försäkrade i Skillinge assuransförening.
I Brantevik, där assuransföreningen hette Hoppet, var skeppen till och med fler än i Skillinge. Vid förra sekelskiftet fanns där 118 registrerade skepp.
– Fast det pratar vi inte om här. När jag började i museiföreningen var det som att svära i kyrkan. De gamla sjömännen hade taggarna utåt mot det mesta som inte var Skillinge. Att Brantevik hade en större fartygsflotta irriterade många, säger Bengt Svenow och sätter fingret på en känslig punkt.
Det var inte ovanligt med schismer mellan kustsamhällena, konkurrenter som de var om sjöfarten, och kanske blev det extra känsligt när det handlade om närmaste grannen. Osämja kunde till och med finnas inom en och samma by. Sjömännen i Branteviks norra hamn var inte direkt såta vänner med sina gelikar i den södra.
Skillinge hade ett par fördelar jämfört med Brantevik: utmärkta bottenförutsättningar och betydligt mindre vågsvall. Och när allt kommer omkring hade Brantevik under hundra år bara 20 fler fartyg än Skillinge, betonar Bengt Svenow. Dessutom har en ytterst nitisk Skillingebo en gång räknat ut att hemortens fartyg faktiskt hade en betydligt större lastförmåga än grannbyns.
– Man kan bevisa allt med lite statistik, säger Bengt Svenow och skrattar hjärtligt.
Under storhetstiden fanns det gott om redarfamiljer på Österlen. Även besättningarna hämtades från trakten. Medan den äldste sonen fick gården och döttrarna giftes bort, fick de yngre pågarna gå till sjöss.
Samhällena var ofta tydligt uppdelade efter vilken befattning man hade ombord. Kaptenerna bodde i de lite finare kvarteren, vilket avspeglas i vissa adresser än i dag. Det är inte en slump att Kaptensgatan i Skillinge heter just så.
Fartygen gick både längs den svenska kusten och till länder som Danmark, Tyskland och England.
– Man hade olika skeppare: Östersjö- och Nordsjöskeppare. Bara de senare fick segla på de större haven. Skulle man segla till England fick man inte göra det med en Östersjöskeppare, säger Åke Olsson.
De första kaptenerna hade ingen skolning alls. De var ju fiskare som gett sig in på en ny bana. Optisk navigering var därför vanligt. Man höll sig intill kustlinjen för att inte hamna fel.
– Det berättas om en kapten som skulle segla till Gotland men aldrig kom fram. Han hittade inte dit, säger Åke Olsson.
Gotland var annars ett viktigt mål på vägen till Norrland. Den gotländska kalkstenen fraktades till pappersbruken, där den användes för att göra pappret vitt. Längre norrut användes den i masugnarna för att göra rostfritt stål.
Ofta blev det sex resor om året. Säsongen började i april och slutade i oktober.
– När isen lade sig i Bottenhavet gick det inte att segla dit längre. Då hade gubbarna inte så mycket att göra, utan de samlades nere i hamnen i stället. I Skillinge brukade de säga att de gick på Börsen. Det är där nere vid den vita husgaveln, säger Åke Olsson.
Han pekar mot hörnet där Strandgatan och Hamngatan möts. Där hade de alltid skydd från östanvinden, förklarar han.
– En Skillingebo går alltid i lä. Där gick skepparna fram och tillbaka och snackade med varandra om vad som hänt till sjöss. Dit kom också de ungdomar som önskade att mönstra på och fick då alltid frågan vems påg de var. Om fadern var en rejäl karl blev man anställd.
På vintrarna låg de flesta fartyg på den skånska västkusten, framför allt i Råå utanför Helsingborg. Hamnarna på Österlen såg nämligen inte riktigt ut som i dag.
Skillinges nuvarande hamn är en modern skapelse. Under glansdagarna fanns det bara en enda pir, där Skilllinge hamnkrog ligger i dag. Fartygen låg ankrade utanför.
Köpmangården i Skillinge, nuvarande Matöppet, hade en egen träbrygga – Haagens brygga – som fartygen kunde lägga till vid. Affärsrörelsen grundades av Niclas Peter Haagen redan på 1830-talet och kom att utvecklas till en osedvanligt lukrativ verksamhet.
Det var knappast det fattiga fiskeläget Skillinge som lockade den flinke entreprenören, utan snarare den bördiga och rika bygd som låg längre in mot land och som hade långt till in- och utskeppningsorterna Ystad och Simrishamn.
Från Skillinge kunde Österlenbönderna enkelt skeppa ut sina produkter och samtidigt få tag i varor som Haagen köpt in från annat håll. De huvudsakliga varorna var timmer, stenkol, spannmål och sprit.
Ute på den nästan hundra meter långa bryggan vinschades varorna av och på fartygen och fraktades ofta på den räls som gick längs bryggan hela vägen in i butiken.
Men långt ifrån allt gick den vägen. Annat smugglades under mörka nätter in i land här och var längs kusten. Smugglingen handlade lika mycket om att slippa tullavgifter som om spänning. Haagen lär ha sagt att han behövde den ”rekreationen” i sitt myckna arbete.
Olagliga nattliga aktiviteter är inte de enda rafflande äventyren som skett längs Österlenkusten. Förlisningarna har också varit många, inte minst vid bedrägliga Sandhammaren. Inne på sjöfartsmuseet finns en diger sammanställning av över 200 års skeppsbrott.
Så med jämna mellanrum blev rederierna snöpligt av med sina fartyg. Dessutom köptes och såldes skeppen lite huller om buller. Fartygen hade många delägare, personer i bygden som satsat sina sparpengar i hopp om en god ränta.
– Man bildade så kallade partrederier, en enklare form av aktiebolag, som inte kräver samma form av redovisning. När man kom hem efter en avslutad säsong hällde man bara upp pengarna på bordet och delade upp dem. ”Hej svejs, vi ses i april!” Det var det som ledde till rederiernas fall och att samhällena föll ihop. Det fanns inga fonderingar. Pengarna tog slut, säger Bengt Svenow.
Efter andra världskriget blev kustbyarna i mångt och mycket små fiskesamhällen igen. Åke Olsson minns de garnhängen som fanns längs hela Skillinges kustlinje. Det var fiskarfruarnas uppgift att plocka sillen ur näten och sedan sy ihop garnen igen.
– Det var helt oavlönat jobb. Sedan var här mycket barn, som de också skulle ta hand om. Det var fattigt och besvärligt. Så var det fortfarande när jag hade börjat driva affär i byn. Jag minns särskilt en gammal kvinna som hade fått hjälp att få in oljeeldning i huset, men som inte hade råd att köpa olja. Nu talar vi om 60-talet, säger Åke Olsson.
Med det sagt kom det i samma veva en ny, driftig generation, som det gick bättre för, och ungefär samtidigt började sommargästerna strömma till.
Även om handelsfartygen försvann undan för undan fanns Skillinge assuransförening kvar långt in i våra dagar. Denna stiftelse, i vilken de lokala handelsfartygen var försäkrade, avvecklades inte förrän 2005 på Bengt Svenows initiativ.
– Det stod en hel massa pengar på ett konto, som ingen brydde sig om. Då var det bättre att föra över dem till museiföreningen, så vi kunde ha nytta av dem. Men avvecklingen var en bökig process.
De praktfulla segelfartyg som vissa orter på Österlen ståtar med och som ägs och tas om hand av ideella krafter är en påminnelse om men egentligen ingen återstod av den forna handelsflottan.
De är visserligen exempel på fartygstyper som seglade längs kusten, men skonaren Klara Marie kom till Skillinge först när epoken var över och jakten Hoppet i Brantevik är nybyggd. Historien får i stället leva vidare genom tynande minnen, nedtecknade berättelser, bilder och dokument.
Låt oss till sist återvända till Astrid, motorgaleasen som försvann till Libyen och som symboliskt satte punkt för en spännande era. Hur blev hennes fortsatta öde?
Efter en besvärlig resa från Skillinge till Tripoli lastades hon med en ansenlig mängd hasch innan kosan styrdes åter mot Norden. Men utanför Storbritanniens kust utbröt en brand ombord.
– Besättningen hoppade i sjön. Hälften dog och hälften överlevde, säger Bengt Svenow.
Dessförinnan hade de vräkt den olagliga lasten överbord. Inte förrän haschet drev i land på den holländska kusten insåg kustbevakningen vad som egentligen hade funnits ombord på det övergivna fartyget, som tagits på släp in till Isle of Wight.
Astrids resa slutar inte där. Hon byggdes om till en vacker brigg, med prinsessan Anne som beskyddare, och såldes därefter till Nederländerna. Där användes hon under många år som skolfartyg. Hon kom även på besök till sin forna hemmahamn.
– Bästemannen på Astrid och ägarens dotter bor kvar i Skillinge. När Astrid seglade in här i hamnen i början på 2000-talet blev de bjudna på lunch, säger Bengt Svenow.
Men alla historier har ett slut. Så även Astrids. I hennes fall dessutom dramatiskt. Hon gick under 2013 strax utanför den irländska staden Cork.
– Alla ombord klarade sig. De försökte rädda fartyget också, men det var så illa skadat att de släppte ner det igen. Så där ligger hon, säger Bengt Svenow.
Det känns på något sätt lika sorgligt som värdigt. Var ska egentligen ett skepp vila som tjänat uppå böljan den blå i decennier? Det finns sämre platser än på Atlantens botten. Havet ger och havet tar.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
