Efter att ha levt sitt liv med en ständig blick mot det förflutna har sångerskan och låtskrivaren Mimi Terris vid 40 upptäckt att det finns en framtid och därmed också ett slut. Det har väckt nya funderingar och nu finner hon nya vägar i karriären genom att balansera på gränsen till sin bekvämlighetszon.
Mimi Terris har ganska nyligen flyttat hem till villan i Vitaby igen efter att ha tillbringat större delen av sommaren på annan ort. Faktum är att det har blivit lite av en tradition.
På somrarna lämnar hon och familjen i regel hemmet för att besöka de sommarställen som finns i släkten och passar då på att hyra ut sitt hus till Österlenturister. Möblerna lämnas kvar, men alla personliga tillhörigheter stuvas undan i låsta utrymmen i källaren.
– Varje sommar precis före midsommar är det i princip som att flytta ut: packa alla flyttkartonger och flyttstäda. Vi tänker att man som hyresgäst helst vill bo på en neutral plats. Att flytta in i en annan familjs halva oreda känns inte lika fräscht, säger Mimi.
Alldeles intill villan finns ytterligare ett hus, som Mimi brukar använda som replokal inför konserter och föreställningar. Det ser ut att ligga på samma tomt men är en separat fastighet, som ägs av hennes mamma.
Även detta hus brukar hyras ut under turistsäsongen, i somras även till Mimi och hennes familj, då det bodde andra personer i deras eget hus och de behövde komma hem ett par veckor för att sköta trädgården. Det blev lite förvirrande, inte minst för barnen, som är tre och sex år gamla.
– Det var ju lite speciellt när vi bodde där och en annan familj i vårt hus, medger Mimi.
I skrivande stund är mammans hus fortfarande uthyrt, nu till en tysk familj. Mimi tycker om att ha hyresgäster där. Ofta är det familjer med barn i samma ålder som hennes egna, vilket leder till spontan lek över språkbarriärerna i trädgården.
Även för egen del blir hon stimulerad och inspirerad av att träffa nya människor.
– När man bor så här i en villa med egen trädgård är det alltid vi fyra i familjen som umgås. Det är jättehärligt och mysigt men kan bli lite isolerat. Det är ju ingen form av kollektiv situation. Så det finns något som jag uppskattar med att ha fler personer på samma yta. Då uppstår andra möten.
Mimi föddes i Göteborg men växte i huvudsak upp i Rönnäng på den bohuslänska ön Tjörn, där hon bodde med mamma Bodil Karlsson Ejwertz, bonuspappa Mikael Karlsson och två halvbröder. Pappan David Terris bodde kvar i Göteborg, där hon brukade vara på helgerna.
Kulturen var ständigt närvarande genom föräldrarnas kreativa yrken och hon musicerande flitigt med familjen. I grunden är hon skolad operasångerska, efter utbildning i både England och Danmark, men har funnit ett hem i jazzen.
För tolv år sedan lade hon den klassiska musiken på hyllan. Beslutet kom när hon stod inför den tillbakalutade antagningsjuryn till Operahögskolan i Köpenhamn och insåg att just det här ville hon aldrig göra igen.
Genren i sig hade hon inget emot, men branschen passade henne inte alls. Att konstant väljas eller väljas bort kändes inte längre särskilt lockande.
– Så är det för klassiska musiker, att hela ens karriär är auditionbaserad. Hundra sopraner söker samma roll eller samma agentur. Allt blir ett ständigt nålsöga. Det tålamodet hade jag inte. Jag ville vidare. Vissa har nerver av stål och tycker att det är spännande att jobba i en sådan bransch, men för mig fanns det mer glädje i jazzen.
Mimi har alltid betraktat sig som en historieberättare. Med orden i centrum vill hon förmedla något med sin sång, oavsett vilken genre hon ger sig i kast med. Det unika med att ha rösten som instrument är just att texten blir ett extra verktyg utöver tonerna. Varje ord har sin färg och klang, som i sin tur förmedlar en känsla, förklarar hon.
Att Mimi, som fyllde 40 år i somras, står mitt i livet märks i de texter som hon skriver. Hon slits mellan olika känslolägen. Å ena sidan vill hon vara en närvarande förälder, som kan lägga vardagens bestyr och bekymmer åt sidan för att sugas in i barnens nyfikna och lekfulla värld. Å andra sidan finns där önskan om att då och då bara lämna allt, sätta sig på en strand i Brasilien och gräva ner fötterna i sanden.
I båda fallen handlar det om ett slags frihetslängtan, om att få vara fri i stunden – och i livet.
– Jag tänker att det kan kännas så i den åldern som jag befinner mig i. Mellan 30 och 40 har det bara varit fokus på familjebildande. Det har varit jätteroligt och extremt meningsfullt. Nu har jag ett behov av att vara fri också och få lov att göra det som inspirerar mig. Jag kan inte bara vara mamma dygnet runt, utan måste få vara annat också. Jag vill få med mig hela min personlighet genom livet och få en balans mellan plikter och frihet.
Tidsuppfattning är ett intressant fenomen, menar Mimi. Sedan barnen kom har tiden gått fortare.
Hon upplever också att hon fram tills nu har levt sitt liv med ryggen mot framtiden, att hon
har backat in i livet, hela tiden med blicken på det som har varit: barndomen, ungdomsåren och det som har lett fram till där hon befinner sig just nu. Hon har alltid levt med sitt förflutna men inte tänkt så mycket på det som kommer härnäst.
– Men under det här senaste året är det som om jag har vänt mig framåt i stället och förstått och sett att det finns ett slut. Kanske låter det dramatiskt, men det har jag faktiskt inte riktigt fattat tidigare. Det har skakat om min tillvaro och ur det växer alla de här frågorna fram: Är jag lycklig? Finns det något mer som jag ska söka?
Mimi är övertygad om att hon inte är ensam om den här sortens funderingar, utan att det snarare är ganska normalt. I det finner hon också ett slags tröst. Det känns skönt att dela känslorna med andra.
Hon skrattar till. För bara något år sedan kunde hon drömma sig tillbaka till då hon som 28-åring cyklade planlöst runt i Malmö och längta efter att få befinna sig där igen. Nu kan hon i stället förväntansfullt blicka framåt mot ålderdomen och åren som pensionär. Samma längtan efter ett liv utan plikter men ur vitt skilda perspektiv.
– Jag har fått en helt annan koppling till mitt framtida, äldre jag i stället för att identifiera mig så starkt med den jag en gång var. I det finns också en acceptans av att tiden gör sin grej, säger Mimi och fortsätter eftertänksamt:
– Vem vill jag vara för min dotter i relation till åldrandet? Jag vill inte gå och kolla mig i spegeln och beklaga mig över rynkor, utan förmedla den känsla som jag känner att mina föräldrar har haft, att man blir äldre men har kul ändå. De har aldrig tyckt att åldrande är något negativt.
På något sätt har det förändrade perspektivet stärkt behovet av att ta vara på nuet. Däremot känner hon sig inte jäktad karriärmässigt. Snarare känner hon sig inspirerad och viker gärna av på mindre upptrampade stigar.
I slutet av sommaren och början av hösten har repetitionerna av Helikopterrevyn upptagit merparten av hennes vakna tid. Föreställningen, som är skriven av Kalle Lind, spelas på Nöjesteatern i Malmö och även om Mimi är en erfaren artist är det en stor utmaning, då hon för första gången får ta ganska mycket plats även i de talade numren.
I ena stunden är Mimi dörrvakt, i nästa är hon en förbannad restauranggäst och därefter kliver hon in i rollen som den vampiga danska blues- och rockdrottningen Trine.
– Jag är van vid att sjunga och att gå in och göra lite dialog. Men i det här fallet är scenerna verkligen jämnt fördelade mellan oss fem som står på scen. Jag är aktiv i många av sketcherna och hoppar väldigt mycket mellan olika typer av roller. Det är lite obeträdda marker för mig. Inte så mycket att spela teater men att vara rolig.
Visst har Mimi sjungit humoristiska texter förut, men nu ska hon också agera och locka fram skratt genom kroppsspråk, blickar och sådant som finns mellan raderna. Det är inte utanför hennes bekvämlighetszon men precis i skarven. Det är där hon känner att hon utvecklas.
Det hade varit enkelt att vanka på i samma spår år efter år och alltid välja den säkra vägen, men Mimi tycker om att då och då känna att marken skälver lite extra under fötterna.
– Humor handlar väldigt mycket om tajming. Det är något helt annat än att ställa sig och sjunga en låt. I skådespeleriet hämtar jag mycket inspiration från de andra, som verkligen är skådespelare, exempelvis Josef Törner och Sanna Persson Halapi. Sanna är så rolig att det räcker med att hon tittar in från en kuliss för att folk ska börja garva. Av henne kan jag lära mig mycket om hur det fysiska skådespeleriet funkar.
Det är när Mimi balanserar precis på kanten som det börjar hända grejor, som hon själv uttrycker det, och då lär hon sig också mycket om sig själv. Hon måste också våga improvisera och lita på att medspelarna följer hennes impulser.
– Om en person går i en viss riktning säger de andra ja till den riktningen och sedan gör vi det tillsammans, även om ingen ursprungligen hade tänkt att vi skulle gå just dit. Eftersom en sak leder till en annan hänger man helt enkelt på. Improvisation är en känsla av omsorg om varandras impulser.
Som artist har Mimi en späckad höst. När revyn har spelats färdigt väntar en kortare turné på förskolor och skolor i Östersundstrakten tillsammans med Dan Bornemark. Därefter ska hon spela in sin första soloskiva sedan 2017 års ”Den stora skalan”. Det betyder mycket på ett personligt plan.
Hon har skrivit låtar tillsammans med Mats Andersson, som undervisar i brasiliansk musik på musikhögskolan i Malmö, vilket började med att hon hittade en låt som han hade lagt ut på Facebook. Upprymd av vad hon hörde skrev hon helt spontant en text och gjorde sedan en video med så kallad split screen, där hon sjöng till Mats tidigare inspelning.
När han fick se den blev han glatt överraskad, då han aldrig hade trott att låten var möjlig att sjunga. Han skickade därför fler låtar till henne. Därifrån växte ett samarbete fram som också omfattar basisten och slagverkaren Olle Linder samt på skivan även Vindla String Quartet.
Till skillnad från i jazzen, där sången ofta kan ligga lite bakom beatet, handlar det i den brasilianska musiken om att vara ytterst exakt och följa den tydliga rytmiken, annars går svänget förlorat, förklarar Mimi och exemplifierar genom sång vad hon menar.
Även i detta fall utmanar hon därför sig själv och beträder nya stigar, om än inom ett område som hon är mer bekväm med.
– Det var perfekt tajming för mig, för jag hade precis börjat bli intresserad på nytt av den här typen av brasilianska genrer, som jag delvis har vuxit upp med. När jag var barn lyssnade mina föräldrar på en del brasilianska stjärnor, exempelvis Elis Regina, som var deras husgud. Så jag har alltid tänkt att jag ska ge mig in i den här traditionen och bli bra på det.
Den nya skivan släpps i vår och firas med en releasefest på Palladium i Malmö. Planen är också att turnera med de nya låtarna, lite under våren men i huvudsak nästa höst.
Mimi har alltid något musikprojekt på gång, allt från enstaka konserter och gästspel till längre engagemang. Men vid sidan av artistkarriären har hon även en annan yrkesidentitet som musiklärare och assisterande lärare i engelska på Nils Holgerssonskolan i Simrishamn.
Hon har kompletterat sina musikhögskolestudier med ett och ett halvt års påbyggnadsutbildning till lärare. Engelskan har hon naturligt genom sin amerikanskfödde pappa.
Hon trivs utmärkt med det omväxlande lärarjobbet. Samtidigt är hon tydlig med att det inte får inkräkta på hennes övriga verksamhet. Från dag ett har cheferna visat stor förståelse för att hon ibland måste vara tjänstledig för att turnera eller spela föreställningar.
När hon arbetar i skolans värld är det tre dagar i veckan som gäller. På något sätt finns det likheter mellan att stå på scen och i ett klassrum. Även i skolan krävs en förmåga att då och då gå utanför manus och kunna fånga de bollar som kastas emot en. Hon måste våga vara i nuet, ta vara på ögonblicket och improvisera.
– Du måste få med dig alla elevers energier i en gemensam aktivitet. Då måste du ibland följa deras impulser för att inte kväva deras lust.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
