Madeleine Pyk har sett stora delar av världen och också skildrat den i sin konst. Men för henne är den inre världen rikare än den yttre. Hon har lekt sig igenom livet, från barndom till ålderdom, och beskriver fantasin som mer genuin än verkligheten.
Madeleine Pyk är ständigt kreativ och har varit det så länge hon kan minnas. Vid 87 års ålder målar och tecknar hon alltjämt varje dag – och natt. När hon varken har papper eller pennor till hands kan hon ligga i sängen i mörkret och svepa med fingrarna genom luften.
Lite som när hon som barn låtsades skriva romaner. Hon rörde handen som en seismograf och skapade otydbara krumelurer på pappret.
– Det där finns kvar hos mig. Jag bara måste. När jag är ute och går tänker jag ofta på hur jag ska gestalta saker och ting. Det är som ett flöde som bara pågår. När jag pratar med folk gör jag porträtt av dem om och om igen, säger hon och tillägger:
– Jag minns en gång när jag tog fel väska och fick smutstvätten med mig till Grekland. Då hade jag inget att teckna eller måla på. Jag fick rita på gatan med en pinne i våt asfalt. Asfaltsläggarna fick lägga ny asfalt hela tiden.
Madeleine Pyks konstnärliga gärning sträcker sig mer än ett halvsekel tillbaka i tiden och nästan lika länge har hon varit folkkär.
Milstolparna har radat upp sig en efter en och många ansåg nog att hon toppade sin livsgärning i fjol med sin största utställning någonsin: ”Drömmen om att flyga” på Bukowskis i Stockholm.
Ändå känns det ännu större att hon i påsk officiellt öppnar ett eget museum och galleri, bara ett stenkast från hennes och sambon Kri Bohms bostad i Skillinge.
Utöver att arrangera skiftande utställningar är Musée M Pyk ett sätt för Madeleine Pyk att hålla samman sin konstsamling, som består av både egna och andras verk. Verksamheten bedrivs i en stiftelse, vilket garanterar en fortlevnad även när hon själv inte längre är i livet.
– Tycker ni att det är fint här inne? säger hon, när hon gläntar på dörren till den nybyggda lokalen, där allt sedan länge är iordningställt inför den kommande premiären.
Det känns nästan som att kliva in i en katedral: ljust, öppet och högt i tak. Det ekar svagt när man talar.
Längs ena långväggen hänger tavla efter tavla med ugglemotiv, inspirerat av den tama uggla som Madeleine Pyk hade som barn. Ovanför entrén tronar en stor målning på en tiger, ett av hennes många återkommande motiv.
Hon återvänder gärna till bekanta teman, som fördjupas och utvecklas. Det blir ett sätt att färdas i tid och rum, att genom konsten få återuppleva händelser och platser som har lämnat stort avtryck i livet.
Madeleine Pyk har också gjort många fysiska resor, från Sydamerika till Arktis, och bodde även länge i Nice i Frankrike, men med ålderns rätt har hon slutat att ge sig ut i världen.
– Man kan resa som man vill med staffliet och i tanken. Jag kan bara blunda och så kan jag flyga iväg.
Ett samtal med Madeleine Pyk leder lätt ut på stickspår och in i vindlande associationer, ibland långt från det ursprungliga ämnet, och om blicken råkar falla på en av bilderna på väggarna börjar hon gärna berätta om den i stället.
På sätt och vis blir det mer intressant så, mer oväntat och mer nära, för det blir som att få följa med in bakom kulisserna, bortom all hårdfakta som ändå går att läsa sig till.
– Jag kommer ihåg min första banan, säger hon plötsligt och fortsätter:
– Det var en god vän till mamma som hade varit i Amerika och tagit med sig bananer hem. Jag var nog sex eller sju år. Jag har en så tydlig bild av det här. Vi satt i hammocken hos min kusin. Det var det godaste jag ätit.
Madeleine Pyk återkommer gång på gång till minnen från barndomen. Hon tillbringade en stor del av uppväxten med att blicka ut över Slussen, Djurgårdsfärjan och Katarinahissen genom familjens stora franska fönster i lägenheten på söder i Stockholm.
Hon beskriver utsikten lite som en cirkus och sörjer att denna vy sedan länge är förlorad. Sista spiken i kistan var ”den där Guldbron”, som hon uttrycker det med tydligt missnöje i rösten.
– Hela min värld är borta. Därför har det blivit så viktigt för mig att försöka återskapa den i min konst, säger hon och tillägger:
– De här fasaderna som jag bygger upp i mina bilder har mer och mer blivit som ett slags partitur. Ibland har de blommor eller hattar i stället för tak. Det blir som ett sätt att dela upp ytan. Sedan kan man utforma de här husen på olika sätt och balansera det genom att till exempel lägga till ett moln. Jag håller på så och ser hela tiden saker på nya sätt.
Madeleine Pyk beskriver sin barndom som lekfull, rik på fantasi och upptåg. Familjen höll egna olympiader och boxningsmatcher, hade charader, härmade personer de mötte och uppfann en tillvaro där allt var möjligt. Här lades grunden till hennes starka inre värld.
– Hela min barndom var en lek. Mina föräldrar var med på allt. Jag tog deras madrasser och byggde hus. Då sov de på golvet eller inne i madrasshuset. De uppfostrade oss barn genom att låta oss se världen på det här sättet. För mig gick allt ut på att skapa en låtsasvärld. Jag tror att jag alltid har låtsats. För mig är verkligheten långt borta.
Verklighetsflykten fanns också i kulturen. Hennes pappa började ta med henne på opera redan när hon var fyra år. Familjen hade också 15 biografer inom lika många minuters gångavstånd från hemmet och som barn fick Madeleine Pyk följa med på allt.
– Ibland var det barnförbjudna filmer. Om tjejen i kassan påpekade att jag var minderårig, svarade mamma bara: ”Nej, hon är dvärg”. Och sedan när jag tuppade av och låg på golvet för att filmen var för grym, ropade mamma: ”Vaktmästaren, ta ut henne! Jag måste se slutet.” Det var min mamma, det, säger hon och skrattar.
Samtidigt går det att ana ett hotande mörker i form av Hitlertyskland och Andra världskriget. Ett mörker som måste ha varit mycket påtagligt för mamma Barbro och pappa Ragnar, som trots att modern hade konverterat till katolicismen båda hade judisk bakgrund.
– Min pappa och jag kunde ha tysta leken i potatiskällaren. I timmar satt vi där. Vi övade ifall Hitler skulle komma. Det är väldigt konstigt, men när jag hör tyska kan jag fortfarande bli väldigt skraj. Det växer aldrig bort. Det lever jag med, den otäcka känslan av att någon ska komma och hämta en.
Den som gläntar på dörren till Madeleine Pyks innersta möts inte bara av ljusa minnen och behagliga tankar. Barnet som blickade ut över Katarinahissen såg inte bara folkmyllret, utan även uppgivna människor som hoppade mot döden.
Hennes eget inre mörker är också större än vad hennes bilder ger sken av. Efter att redan i tonåren ha antagits till Konstfack i Stockholm och haft några år som hon beskriver som den bästa tiden i sitt liv föll hon in i en period med djup ångest.
– Jag blev psykiskt sjuk och fick elchocker, mediciner och allt det där. Det bara kom. Jag tror att det var ärftligt. Det var säkert många faktorer som spelade in. Allt började med känslan av att vara instängd och avskärmad.
Efter något år slängde hon sina mediciner och började resa i stället. Att fysiskt bryta isoleringen och bokstavligt talat öppna dörren till världen hjälpte henne att komma vidare.
Men än i dag har hon en kvardröjande rädsla för att bli instängd i ett tillslutet, kalt rum utan en flyktväg eller ett öppet fönster. För en person där ständig rörelse är det naturliga tillståndet, om så bara i tanken, är stillaståendet och tomheten otroligt skrämmande.
– Kaos är bättre än det tillståndet. Någon gång ska jag gestalta det där.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
