Med ett öga för detaljer, en näsa för humor och framför allt en gudabenådad röst har Loa Falkman tagit plats i den svenska folksjälen. Men lisan för den egna själen har han funnit bland Österlens öppna vidder.
Hovsångaren Loa Falkman är den förste att erkänna det: det ska mycket till för att man ska vara helt nöjd med en konsert. Alltid finns det något att hänga upp sig på. Det kan handla om knappt märkbara detaljer, men de är lika fullt där.
Fast ibland faller alla bitar på plats, stunder då sångtekniken nästan sköter sig själv, då varje ton svävar med lätthet upp ur strupen och skapar en frihetskänsla, nära ett lyckorus.
Den 13 juni 2017 var en sådan kväll. Loa hade en kyrkokonsert i Trelleborg och befann sig plötsligt i detta eftersträvansvärda tillstånd.
Känslan satt i även dagen efter. Under morgonens rakning skänkte Loa Falkman en tacksamhetens tanke till sin mentor – sin maestro – Nicolai Gedda för allt han fått lära sig. Då slog det honom vad kyrkan i Trelleborg heter: Sankt Nicolai!
– Det är så konstigt. Sådana sammanträffande händer mig ofta.
Cockerspanieln Nico – ja, efter samme Gedda – vaknar till liv vid Loas fötter och störtar fram mot dörren i orangeriet. Utanför på grusvägen passerar en cyklist med en hund vid sin sida. Husse tillrättavisar den skällande unghunden, bestämt men ömsint. Någonstans har han ju bara gjort sin plikt, följt sin instinkt och vaktat sitt revir och de sina.
Loa kan sympatisera med det. Han och hustrun Rosy värnar också privatlivet. De tillåter aldrig några hemma hos-reportage och går sällan på kändisjippon. Det händer att de besöker någon premiär ibland, men aldrig för att synas, enbart för att titta på vad kollegor har gjort.
Det är därför Loa har bjudit in till det inglasade uterummet intill bostaden. Det är hemma men ändå inte. En neutral plats, som han uttrycker det. Det känns mer som att mötas ute i naturen än i ett hus. Solen strilar in genom glasrutorna, det enda som skiljer oss från de vidsträckta fälten utanför.
Sedan två år tillbaka tillbringar Loa minst en fjärdedel av årets dagar här strax utanför Skillinge. Han är väl bekant med trakten och nämner vid flera tillfällen lokala profiler som han har lärt känna på ett eller annat sätt. Redan på 80-talet började han besöka Österlen, när vänner till honom flyttade hit.
– Här är så otroligt vackert, med de obrutna vidderna och ljuset. Sedan är jag också väldigt road av att laga mat, och här finns en närhet till råvarorna, säger han och berättar att han blev så nöjd med fjolårets syltade tomater att han ser fram emot att ge sig i kast med det igen.
Carl Johan ”Loa” Falkman växte upp i en musikalisk familj. Farfar Harald var arkitekt och operasångare. Själv visade sig Loa tidigt ha en kraftfull sångröst. Någon änglalik, beskedlig gossopran var han däremot inte. Snarare tvärtom, medger han med ett klurigt leende.
Busigheten och lekfullheten har följt med upp i vuxen ålder. Han är inte rädd för att kasta sig in i nya saker, om det så handlar om programledarskap eller Melodifestivalen.
Han snappar snabbt upp humorn i de situationer han hamnar i och skrattar hjärtligt även åt motgångarna. Och varför inte? Visst kom han sist i Melodifestivalen 1990, men ”Symfonin” är i dag närmast en evergreen, medan ytterst få gnolar på Edin-Ådahls vinnarlåt.
Loa är också kvick att se samband och göra kopplingar mellan olika händelser. När fikat kommer på bordet erinrar han sig en turné med Lasse Lönndahl, brister ut i ännu ett skratt och berättar hur denne avböjde en bulle med kommentaren: ”Nej tack, jag får inte för mina fans.”
– Jag är en ”anekdotiker” och har en genuin berättarlust. Den har jag nog ärvt av min farfar och pappa. Vi har alltid haft en berättartradition i familjen.
Förmågan kom väl till pass under arbetet med självbiografin ”Att vara Loa Falkman”, som kom ut förra året. I första hand är boken en glädjesprudlande genomgång av hans professionella liv, men den bjuder också på en och annan väl vald allvarsam glimt in i privatlivets helgd.
Medförfattaren Andreas Liljedahl har genom en bruten kronologi och en associativ berättarteknik både skapat en god dynamik och sett till att Loas personlighet lyser igenom på samtliga drygt 240 sidor.
– När jag fick frågan av förlaget tänkte jag först att det väl inte är något märkvärdigt med mitt liv. Men jag har ju samlat på mig en hel del saker genom livet och tyckte dessutom själv att det var väldigt roligt att läsa min pappas två böcker. Så jag har i första hand skrivit för mina söner, säger Loa.
Sedan den officiella debuten i operan ”Tintomara” på Kungliga Teatern 1973 har han uppträtt på många scener världen över, men han är också skådespelare och har gjort bärande roller både på scenen och i tv-serier och filmer. Guldbaggen för bästa manliga huvudroll, Rune Runeberg i ”Pensionat Oscar”, visar att dessa insatser är minst lika gyllene som hans strupe.
På senare år har han blivit Ica-Stig med hela svenska folket. En roll som han övertog av Hans Mosesson och som han verkar genuint stolt över. Icas prisade reklamsåpa har rullat i över 15 år, längre än många tv-serier, och Loa är full av beröm för dess skapare.
Sex intensiva veckor om året ägnar han åt rollen som Icabutikens godhjärtade men aningen förvirrade nestor. Inspelningsveckorna är utspridda över hela året och han vet exakt när för att med enkelhet kunna planera övriga engagemang runt dem.
Egentligen är det inte han själv, utan Rosy, som har koll på kalendern och lägger schemat.
– Rosy betyder jättemycket. Hon är örat utåt och ger mig absolut ärlig kritik. Ibland är man ju lite osäker. Är det här något för mig? Vi har också vår familj, som alltid har varit i första rummet. Att ge mig iväg och jobba ensam och inte få se mina barn växa upp har aldrig förespeglat mig. Jag har inte varit intresserad av att göra karriär på familjens bekostnad. Det kan vara en förklaring till att jag fortfarande jobbar, att det har varit ett harmoniskt liv.
På frågan om vilken av alla hans yrkesroller som ligger honom varmast om hjärtat har Loa inget svar. Han vill inte välja. Växelbruk, att vara både talskådespelare och operasångare, har varit inriktningen under hela karriären.
– Det är ju det som är så kul med mitt jobb. För många är jag direktör Wall Enberg i filmerna om lilla Jönssonligan. För andra är jag Ica-Stig. En del ungdomar vet inte ens om att jag sjunger. När jag filmar längtar jag efter att göra solokonserter. När jag gör solokonserter längtar jag efter att göra musikal. När jag gör musikal längtar jag efter operascenen. På det viset har jag alltid något att längta efter.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
