Uppväxten påminde om en pilsnerfilm och fascinationen för det brittiska och det excentriska grundlades tidigt. Att provocera har varit lite av hans livsluft och även om det kanske inte blåser lika kraftigt om honom längre vässar Johan Hakelius alltjämt pennan för nya strider.
”Att vara kolumnist är lite som att vara fågelskådare. Man spanar ut över landskapet och observerar fjäderfäna.” Så inleder Johan Hakelius en av sina otaliga krönikor i tidskriften Fokus, som han har varit knuten till i nästan tio år.
Orden fladdrar till i minnet, när två fasaner tumlar in bland buxbomshäckarna i den slottsliknande trädgården utanför Borrby, otyglade och kacklande som om de vill väcka sin uppstoppade artfrände på bordet inne i huset till liv igen.
– Knäppgökar, kommenterar husägaren med ett leende, när de yra fälthönsen flaxar ut på den omgivande åkern igen.
Nog är han en god betraktare, Hakelius. Inte minst av sin samtid, även om han personligen ger sken av att stå lite vid sidan av: aningen excentrisk, som tagen ur en annan epok, om det någonsin har funnits en tidsålder där han kunde ha varit normen.
För dagen är han klädd i en randig kavaj där gult, rosa och turkos blandas i ljusa nyanser, accentuerade av hans gröna byxor och mörkgröna sammetstofflor. Han vilar tryggt i sig själv och tycks sakna den där ängsligheten som så många andra släpar runt på.
Från sin egen estrad blickar han ut över världen och noterar detaljer som går de flesta förbi. Dessutom har han förmågan att sätta ord på det han ser. Oavsett om man håller med om hans analyser eller inte är det bara att tillstå att han är bra på att formulera dem. Underhållande, till och med. Den satiriska udden har länge varit ett signum.
– Det bästa man skriver får man ofta ur sig på 20 minuter. Det bara kommer och det kan man inte råda över. Det händer när det händer. Sedan kan man slita med en halvdan kolumn i en och en halv dag. Men jag satsar på att ha en hög lägstanivå.
Att Johan och hustrun Susanna Popova, också hon en profilerad skribent, hamnade på Österlen var på många sätt en slump. Han hade visserligen besökt Borrby tidigare, inbjuden till ett boksamtal på antikvariat Hundörat, men hade sedan glömt bort det.
När de två barnen gav sig ut i världen för att studera och jobba, kände Johan och Susanna att de ville hitta ett ställe där de kunde samla familjen. På den tiden kostade ett extra rum i Stockholm ungefär lika mycket som en Skånelänga, så de vände blickarna mot landsbygden.
Det första kriteriet var att huset skulle ligga i en kulturbygd, inte i naturen. ”Ingen jävla granskog”, som Johan uttrycker det. Det andra var att huset skulle vara i sten eller i vart fall tegel, inte i trä, vilket begränsade antalet platser i landet att söka sig till.
Efter att ha övervägt Gotland föll valet slutligen på gården mellan Borrby och Vallby.
– Skåne hade vi inte varit så mycket i, men så såg vi annonsen för det här huset och så fort vi klev in kändes det rätt. Vi lade bud direkt. Sedan, när vi hade varit här i någon vecka, insåg jag att jag hade varit i de här trakterna förut.
Från början var huset fritidsbostad men strax före pandemin började makarna tillbringa större delen av sin tid på Österlen. Här huserar de på färgstarkt möblerade 450 kvadratmeter med mycket konst på väggarna och ett överdåd av litteratur i de dignande, platsbyggda bokhyllorna.
Visserligen har de en övernattningslägenhet kvar i Stockholm, men där bor de bara vid behov. Delar av året tillbringar de också i Sydafrika.
– Eftersom vi bor på landet här på Österlen är det kul med lite omväxling. Så vi har köpt en lägenhet i ett gammalt art deco-hus mitt inne i Kapstaden. Vi kallar det Manhattan för fattiga.
Johan scrollar fram bilder på huset i sin mobil. När det uppfördes var ambitionen att skapa den högsta byggnaden i Afrika, bortsett från pyramiderna. För att lyckas fick man skarva lite och förhålla sig kreativt till byggreglerna. Endast tio våningar var tillåtna, men genom att göra dem dubbelt så höga kom huset ändå upp i höjd.
– Vi trivs bra i Kapstaden. Många är rädda för att det skulle vara osäkert. Det är ju inte som att gå ut i Borrby, förstås, och man får vara lite uppmärksam. Det är ungefär som i New York på 70-talet. Risken finns att man blir rånad, men om man är hyfsat vaken och inte beter sig som en idiot går det bra. Man får lära sig hur man ska bete sig.
Yrkesmässigt har Johan figurerat i många sammanhang och har varvat sina kolumner med att skriva böcker, bland annat om sitt älskade England. Få i den svenska offentligheten är väl så starkt förknippad med det brittiska som han, en fäbless som grundlades redan under uppväxten på herrgården Hacksta Gård i Uppland.
– 70-talet var nästan den tommaste perioden ute på landet. När pappa växte upp på samma ställe på 40-talet bodde det en lantarbetare i varje backe och alla hade fyra barn. Man pratar rätt mycket om vad miljonprogrammet gjorde med städerna men inte hur det påverkade landsbygden, när en miljon människor flyttade därifrån. Så det var ganska ensamt, säger han och fortsätter:
– Samtidigt bodde ju min farfar där och även min farmors syster. Vi hade ett hembiträde som blev ett slags extramamma till mig. Så utan att förstå det växte jag upp på 1920-talet, även om det var 70-tal. Jag gick i terapi en gång och pratade om min barndom. Plötsligt började psykologen skratta: ”Jag ber om ursäkt, men det låter som om du växte upp i en pilsnerfilm.”
Och så var det ju!
Den relativa ensamheten gjorde att Johan utvecklade ett rikt inre liv. Han läste mycket och det var någonting med den engelska kulturen som tilltalade honom, såväl den moderna popmusiken som den klassiska litteraturen. Tv-programmet ”Hem till gården” var en favorit redan innan han började i skolan. Han förstod ingenting men var fascinerad ändå.
– Jag gillar att England har en kultur som gör det möjligt för excentriska människor att leva mitt i samhället. En del av dem är skogstokiga men har ändå ansvarsfulla uppdrag: chefredaktörer, politiker, rektorer. Det finns en acceptans för lätt galenskap.
Det var långt ifrån självklart att Johan skulle ägna sitt liv åt journalistiken. Ursprungligen sökte han sig till Handelshögskolan i Stockholm. Intresset för nationalekonomi var med Johans ord ”det goda skälet” till studievalet, men till saken hörde att han också ville att hans goda betyg skulle komma till nytta.
– Jag ville inte bli läkare. Jag har aldrig förstått vad man gör på journalisthögskolan. Jag var inte intresserad av en teknisk utbildning. Då återstod bara Handels. Jag var 18 år, statuskåt och det var kul att komma in på Handels. Jag ångrar inte det, även om jag hade valt annorlunda i dag, för det var en jättebra utbildning.
Under studietiden började Johan skriva i Svenska Dagbladet och blev kvar där i flera år.
Tidigt i sin skribentkarriär tog han, till skillnad mot de flesta andra i Sverige, ställning mot den då aktuella Volvo/Renault-affären och lyckades göra det till ledarsidans officiella hållning.
– Det blev en högprofilfråga. Det var som att hoppa rakt ner i bassängen på den djupa sidan. Och det var kul, för det gick bra. Vi vann och P.G. Gyllenhammar förlorade, kan man säga.
Någon examen från Handelshögskolan blev det däremot inte. En fempoängstenta i statistik blev aldrig gjord när karriären tog fart. Från Svenska Dagbladet rekryterades Johan till Finanstidningen och fick i princip fria händer av ägaren Jan Stenbeck.
I samma veva hade Johan och Susanna gått från att vara nära vänner och kollegor på Svenska Dagbladet till att bli ett par. Eftersom även hon rekryterades till Stenbecksfären och blev chefredaktör för Moderna Tider fick de en unik dispens från den rådande klausulen att förhållanden inte var tillåtna inom koncernen.
– Vi hade riktigt roligt under de där åren då vi jobbade för Stenbeck, men det var verkligen 24 timmar om dygnet och hög anspänning. Inget kunde göras med vänsterhanden. Jag tycker att Stenbeck var en väldigt bra chef. Han var rolig, generös och lade sig sällan i det man gjorde.
Visst kunde det skära sig ibland, inte minst när Finanstidningen gjorde en analys av Stenbecksfären. Jan Stenbeck skrek av ilska i telefonen. Men Johan, som då var chefredaktör, gormade tillbaka och sedan var det inte mer med det. Sparken fick han inte. Det var en ärlig strid med blanka svärd och de kunde mötas i en ömsesidig respekt.
– Alla som gnäller på Stenbeck har blivit miljonärer tack vare honom och hade aldrig blivit det annars. Jag blev inte miljonär, men det var en härlig upplevelse att jobba för honom. Jag kan sakna honom ibland och tänker på det nu, när vi ser den där tv-serien om honom på SVT.
Efter att ha slutat medverka i radio- och tv-paneler och även kraftigt dragit ner på sin medverkan i andra sammanhang än Fokus och den egna podden HakeliusPopova jobbar Johan i dag nästan uteslutande på distans.
Skrivbordet vetter ut mot innergården mellan gårdslängorna, en utsikt som är både vilsam och stundtals subtilt händelserik. Denna tillvaro trivs Johan utmärkt med.
– Hela idén att gå till kontoret på morgonen gör mig knottrig.
Att vara en åsiktsdriven skribent passar honom också bra. Dels är det en snabb form, mitt i nuet, och han ser sig mer som en sprinter än en maratonlöpare. Dels roas han av att vara lite bråkig.
Underligt nog har han varit relativt skonad från hot och hat. Det har till och med minskat. Själv tror han att det handlar om att läsarna med tiden har lärt sig vem han är och därför inte orkar bli uppretade längre. Men det har också hänt något annat, som han medger är rätt förödande.
– Jag har aldrig poserat och intagit åsikter jag egentligen inte har, men jag har uttryckt dem på ett sätt som har varit medvetet provocerande och alltid legat precis på gränsen. Det har varit tacksamt väldigt länge. Men sedan kom ju sociala medier. Då började folk hetsa varandra och sticka långt ut på kanterna. I princip betyder det att hela min marknadsnisch är borta. I dag finns det massor av personer som ligger långt bortom mig, vilket gör mig till en ganska ointressant mittenperson.
Det försöker Johan kompensera genom att vidmakthålla en stilistisk kvalitet, som ändå gör att hans texter sticker ut. Men han ser inte ljust på utvecklingen.
– Tyvärr är väldigt få intresserade av stilistisk kvalitet eller känner ens igen den när de ser den. Författaren Anthony Powell sade en gång att det krävs nästan lika mycket talang för att läsa en roman som att skriva den. Jag kan känna att det är allt färre som har en känsla för kvalitet i skrivandet, säger han och tillägger:
– Det är en del i allt det här vi ser med AI. Folk pratar om att AI ska lära av oss, men i praktiken är det ju tvärtom. Ju fler dåliga AI-texter som publiceras, desto mer vänjer vi oss vid dåligt skrivna texter och desto mindre förväntar vi oss att få ut av dem. Till slut har man glömt bort vad en bra text är.
Tur då att det fortfarande finns personer som strävar emot. Att våga skriva bra blir i sig en provocerande motståndshandling – och vem kan leda den striden bättre än Johan?
– Jag har alltid tyckt att det är intressant med stilistiken, alltså hur man uttrycker någonting, inte bara vad man skriver. Det finns också något musikaliskt med att skriva. Jag läser alltid mina texter högt innan jag skickar iväg dem. Det måste finnas en rytm i en text för att den ska fungera. Det är väl det som har gjort att jag inte har tröttnat på att skriva. Däremot har jag aldrig trott att jag har så intressanta tankar att jag kommer att förändra världen.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin
