I avskildheten på Klockaregården finner Gudrun Schyman ro och inspiration till sin aldrig falnande kamp mot de orättvisor hon ser i samhället. Det är skönt att ha en egen plats på Jorden, tycker hon, att veta var hon hör hemma.
Gudrun Schyman har hittat hem på Österlen. Två gånger. Och den här gången tycks det vara för gott. Klockaregården utanför Gladsax har hon köpt, sålt och köpt igen.
Under de mest hektiska åren i politiken bodde hon i Stockholm. I exil, som hon säger. Men när hon klev in i Klockaregården igen, redo att köpa tillbaka huset från pensionärsparet hon en gång sålt det till, var det som om tiden hade stått still.
– De hade borrat brunnen djupare, lagt om taket och satt upp lite tapeter här och där, men i övrigt var det precis som tidigare. Där var dörren som inte gick att stänga. Där var lådan som var skev. Det var som om jag bara hade varit ute och köpt tidningen, fast det hade gått tio år.
I dag är livet inrättat i ett varannan vecka-system. En vecka hemma, en vecka på resande fot. Uppdraget som partiledare för Feministiskt initiativ är ideellt. Uppehället drar hon in som efterfrågad föreläsare, utbildare och samtalsledare.
När hon är iväg följer hon ett intensivt schema, med upp emot tre engagemang per dag, antingen i yrket eller i sin politiska roll. Det skiftar hela tiden. Det finns mycket att göra. Mer än någonsin.
– Mitt i den polarisering som vi lever i nu, med mycket nationalism och med de mänskliga rättigheterna under attack, finns det också växande feministiska rörelser runt om i Europa. Många vill lära av Feministiskt initiativ inför det kommande EU-valet. Jag åker runt och informerar, engagerar och inspirerar. Jag sår frön, som förhoppningsvis blommar ut i ökad feministisk organisering i flera länder. Jag är handelsresande i feminism och känner mig otroligt nyttig.
I denna flackande tillvaro spelar Klockaregården en central roll. Det är hennes plats på Jorden och hon tycker att det är skönt att veta var hon hör hemma. Här kan hon stoppa händerna i myllan och så helt andra frön. Här odlar hon sallad, kryddor och potatis, rår om de rika vinbärs- och hallonbuskarna och plockar frukt från de knotiga, dignande äppelträden.
– Det som händer i naturen händer utan att jag har gjort upp en dagordning. Det finns ett lugn i det, att få vara en del av de här växlingarna. Att inte behöva styra och ställa, utan också inordna sig.
Hon beskriver målande hur hon och dåvarande livspartnern Lasse Westman i mitten på 70-talet gick vilse i dimman på den österlenska slätten. De hade bott ett tag på olika platser i trakten, men var på jakt efter ett mer permanent hem.
De hade gett sig ut i hagarna för att se sig omkring, när det tjocka februaritöcknet överraskade dem. De gick runt i timmar, kände sig förlorade i tid och rum. Då uppenbarade sig plötsligt en blåmålad järngrind i det kompakta diset. De hade kommit till Klockaregården. De hittade ner till landsvägen och fick lift till bilen som de hade ställt vid Gladsax kyrka. En tid senare åkte de tillbaka för att få veta mer om stället som hade räddat dem.
– Vi kände direkt att det här var vad vi hade letat efter. Det här var vårt. Men det var ju inte till salu, så vi väntade ut dem som bodde här och hörde oss för med jämna mellanrum. Den dag de bestämde sig för att sälja hängde vi på låset. Vi sade att de fick begära vad de ville. Vi skulle ha det.
Möjligen var det ödet som förde Gudrun Schyman till denna vackra och avskilda plats, med de omgivande vida åkrarna och den behagliga tystnaden. En tystnad som bara bryts när Hesa Fredrik under några intensiva minuter börjar gala nerifrån dalen. Men den gubben ger ju vanligtvis bara ljud ifrån sig en gång i månaden, så det må vara hänt. Och Gudrun Schyman har ju lång erfarenhet av att ta sig an galande gubbar. För egentligen framstår hon inte som en person som litar på ödet och bara inväntar förändring. Hon tror mer på det öde vi har i våra egna händer.
Hon har fört en enveten kamp en stor del av sitt vuxna liv. För det hon tror på och mot de strukturer i samhället som hon anser vara förtryckande, skadliga och orättvisa.
Partipolitiken kom hon in i som nybliven österlenbo i slutet av 70-talet. Det fanns många frågor att engagera sig i, lokalt och globalt.
– Under min tid som socialarbetare insåg jag på allvar att jag var en del av ett samhälle. En omvälvande upptäckt. Jag var inte bara jag, utan också en medborgare i ett samhälle och borde delta. Då började jag engagera mig i rättvisefrågor och internationell solidaritet. När jag fick barn accelererade engagemanget.
Då blev framtiden så oändligt mycket viktigare.
Understundom har tidens vindar varit med henne, som när hon förde Vänsterpartiet till historiska valsiffror under 90-talet. Tidvis har hon kämpat i motvind. Men hon har aldrig vikt undan. Övertygelse har Gudrun Schyman gott om. Det kan både tillskyndare och belackare enas om. Hon kan tala för sin sak och blir bemött med respekt.
Hennes kunskap, erfarenhet och envishet gör att folk tar henne på allvar, även de som inte håller med. När hon var yngre levde hon i en ständig skräck för att bli avslöjad, ett bildningskomplex som bottnade i att hon aldrig tagit studenten, men med ålderns rätt känner hon sig trygg.
– Jag vet vad jag kan, vad jag vill och hur jag ska nå dit. Numera tycker jag att jag är riktigt klok.
Hon vet att det är möjligt att skapa debatt kring viktiga frågor och att, faktiskt, åstadkomma förändring. Kanske inte alltid exakt som det är tänkt, men ändå med något slags genomslag. Som kärnkraften, som hon en gång kämpade helhjärtat mot.
– Vi vann inte folkomröstningen, men om inte opinionen hade funnits hade det väl varit kletat med kärnkraftverk runt Sveriges kuster nu och alternativen hade tagit längre tid att ta fram. Så visst spelar det roll. Kampen tar aldrig slut. Det tidiga 80-talets fredsmarscher på Österlen skulle behövas på nytt. Att påminna igen och igen och igen, att alltid vara där och irritera maktens män och militarismens tillskyndare, det är Gudrun Schymans livsuppgift. Allt går i vågor. Ömsom surfar hon lätt med över oceanen, ömsom dras hon ner i det skummande djupet.
Det är lätt att komma att tänka på det, när hon visar sin favoritplats: en liten undanskymd sandstrand utanför Baskemölla, inklämd mellan klipphällar, skog och låga nyponbuskar. Här ställer hon sig längst ut där höstvågorna skummar vilt och stänker våta kaskader över stenblocken.
– Det liv jag har levt här på Österlen har format mig. Det var här jag fick mina barn. Det var här jag började engagera mig i samhällsfrågor på ett bredare sätt. Här har hänt massor som har betytt mycket för mig.
