Konstnärsparet John-E och Ulrika Franzén har rört sig bland rockkungar och äkta monarker och stått nära både helvetets och himmelrikets änglar. Men framför allt har de levt tätt intill varandra.
John-E Franzén har aldrig dragit sig för att provocera och helt rumsren blir han nog aldrig. Visst har han blivit inbjuden i finrummen – det första som möter besökaren på Gripsholms slott är hans kända porträtt av kungafamiljen – men hojen har alltid stått redo utanför för att föra honom tillbaka till den verkliga världen.
Prinsessor, om än med attityd, hör trots allt inte till hans huvudsakliga motivvärld. John-E Franzéns blick dras i första hand till estetiken hos amerikanska bilar, motorcyklar och stadsmiljöer. En passion som har funnits med honom sedan barndomen.
– Jag är inte intresserad av motorer eller att det ska låta på ett visst sätt. Det handlar helt om designen, säger han.
För den som bara har tagit del av John-E Franzéns målningar eller enbart sett honom på bild, med det långa vita skägget och cowboyhatten över den hårlösa skulten, är det lätt att dra slutsatsen att han är en hård kille. Käppen som har tillkommit under senare år har inte mjukat upp intrycket, utan snarare gjort honom ännu mer sherifflik.
Under många år hade han och hustrun Ulrika Franzén dessutom en bullterrierkennel. Så lägg till hans förkärlek för hundar med attityd och framtoningen är komplett.
Och ja, det finns ett slags robust seghet hos John-E Franzén, en järnvilja som får honom att dag efter dag ta sig ut i ateljén och måla. Det ligger inte för honom att resignera inför kroppens begränsningar, trots att att han är märkbart påverkad av Parkinsons sjukdom. För Gud har gett honom en gåva och den ska förvaltas.
– Jag har en drivkraft varje dag. De senaste åren har jag tecknat av mycket i närmiljön. Sedan har det blivit mycket fantasiteckningar också, lite mer existentiella motiv. Vissa är erotiska och andra är rätt läskiga. Man sitter ju där och mediterar, och när man ska rita något utan att ha något att titta på kommer fantasin i gång. Då kan det dyka upp alla möjliga underligheter.
Så genom sin dagliga kamp är John-E Franzén både tuff och hårdhudad, men likt paret Franzéns två amstafftikar Molly och Donna ryms det ett ömsint och lekfullt sinnelag bakom den kärva ytan.
När han och Ulrika Franzén tar emot hemma på gården i Östra Tommarp kan stämningen kring köksbordet enbart beskrivas med ett ord: kärleksfull. Här finns en stor kärlek till konsten, till livet, till Gud och, inte minst, till varandra.
Efter nästan 60 år ihop är de som två sidor av samma mynt. De hör intimt samman och faller ofta i talet på varandra. Med en tillgiven blick på hustrun medger John-E Franzén att han aldrig hade klarat sig utan henne.
De träffades i uppväxtens Stockholm när han var 16 och hon 13. Det var början på ett vindlande liv, som har tagit dem till andra sidan av Atlanten och tillbaka igen, från myllrande stadsliv till stilla tillvaro på landsbygden.
– Det är fantastiskt att få vara tillsammans under ett långt liv, säger Ulrika Franzén.
Redan 1962 skaffade det unga paret sin första motorcykel, en Indian med sidovagn för 1 200 kronor. John-E Franzén förde också tidigt in sitt stora intresse för amerikanska bilar och motorcyklar i sin konst.
I slutet av 60-talet emigrerade de till USA, drivna av en längtan att få bli en del av den värld som de så länge fascinerats och inspirerats av. De kom snabbt in i det amerikanska samhället.
Med sin textilutbildning i bagaget fick Ulrika Franzén ett bra jobb och uppskattning för sina insatser, medan John-E Franzén framför allt satsade på sin konst. Nu påbörjade han ett av sina mest kända verk: ”Hells Angels of California, United States of America”.
På helgerna extraknäckte han på en biltvätt. Studio City Carwash låg precis bredvid MGM-studion, där Elvis Presley spelade in sina filmer. En dag fick John-E Franzén i uppdrag att tvätta rockkungens bil.
– Det var lite häftigt, men det gällde att vara noga. Inga vattendroppar kvar där!
Med två små barn, få möjligheter till att vara ledig och ett i princip obefintligt socialt skyddsnät blev livet i USA med tiden alldeles för slitsamt. Ändå minns Ulrika Franzén de tre åren i landet med mycket glädje.
– Vi kom till USA mitt i hippietiden, när det var helt nytt. Det var fantastiskt! Det var kärleksfullt. Folk delade ut blommor och mat. Vi var också på sådana där så kallade ”love ins” på söndagarna. Alla var väldigt generösa och kärleksfulla mot varandra. Men efter ett par år blev det uppdelat i olika politiska fraktioner och grupper. Då var det inte samma sak längre.
Hemma i Sverige fick de ett rivningskontrakt i centrala Stockholm, men efter några år bytte de ut sina tre rum och kök mot ett liv på landsbygden. Genom åren har de bott i allt från en herrgård med 16 rum i Småland till en villa i Gustavsberg.
1991 fann de slutligen sitt nuvarande hem: Tommarp Bäckvalls Kvarn på Österlen.
– I Småland var det jättemycket skog och väldigt lite himmel. Här är det precis tvärtom. Det går att andas här. Och ljuset! Havet blir som en spegel. Det är svårt att hitta någonting bättre. När man bor så här blir naturen nästan som en del av en själv, säger Ulrika Franzén.
Trädgården sträcker sig ända ner till Tommarpsån och vattnet gör sig påmint till och med inne i huset. I den gamla kvarndelen, nyligen ombyggd till galleri, finns en invändig damm, som ger rummet en särskild känsla. Husets förflutna och nutid bokstavligen flyter samman.
Även om den nuvarande byggnaden bara har ett par hundra år på nacken har kvarnen anor ända från 1300-talet. Mycket historia ryms mellan väggarna.
När paret Franzén renoverade bostadsdelen upptäckte de gamla takmålningar i utmärkt skick. De hade gömts undan på 1960-talet, när taket sänktes för att spara värme. Även de gamla dörrposterna kom fram i ljuset på nytt och fick tillbaka sina ursprungliga dörrar.
På samma sätt har paret Franzén också avtäckt sin sedan länge slumrande religiositet. De växte båda upp i hem som präglades av kristna värderingar, men i vuxen ålder låg tron länge undangömd inom dem, bidande sin tid.
För åtta år sedan kände de att det behövdes något mer, en ny mening i livet. De sökte sig till en så kallad Alphakurs på Skillinge missionshus.
– Då bekände vi oss som kristna, både Ulrika och jag. Det känns bra att stå upp för något. Att tro är en bra egenskap. Allting ska ju bevisas i det här samhället. Det krävs inte när man tror. Då räcker det med att tro. Det är själva poängen, och det finns en styrka i det. Det är spännande med det komplexa, det outgrundliga.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
