Långt borta från storstadsstressen kan Isabella Morrone äntligen laga jordnära och enkel mat, precis som hon själv vill ha den. Men det krävde en omväg runt Italien för att hon skulle hitta hem på Österlen.
För Isabella Morrone handlar matlagning om så mycket mer än att mätta hungriga magar. Det är lite av en mission, en lans dragen för det äkta italienska köket.
Gästerna ska inte bara veta vad de äter. De ska också förstå hur de ska äta det och varför. Att skära bort fettet från prosciutton är en dödssynd. Det förstör ju hela smakupplevelsen.
Hon drar sig inte för att vänligt tillrättavisa dem som inte hörsammar hennes läror.
– Häromdagen var det någon som frågade efter olivolja och då undrade jag vad de skulle ha den till. De tyckte att det skulle vara gott att hälla den på charken. Då sa jag att de jättegärna fick hälla oljan på brödet men inte på charken. Det hade varit som att slå upp en Barolo och en Brunello och dricka det ur samma glas. Olivoljan är en jättestark komponent. Sedan har du en prosciutto som är lagrad i 30 månader. Ska du då hälla på olivoljan på charken? Det är ju helt bisarrt.
Isabella vet vad hon talar om. Hennes pappa är italienare och under barndomen bodde hon tre år i Venedig, där fadern jobbade som pianist på hotellbarer. Somrarna tillbringade hon alltid hos sin farmor, där hon lät sig väl smaka av lokala läckerheter.
I barndomshemmet var måltiden en helig stund. Inte för att det alltid var så gemytligt, ibland osade det av konflikter runt bordet, men man satt där, oavsett humör. Det kom inte på fråga att någon skulle äta senare eller värma upp något i mikron. Maten upplevde man tillsammans. Det lever kvar hos Isabella än i dag.
– Att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Jag och min sambo pratar flera gånger om dagen om vad vi ska ha till frukost och lunch nästa dag. Vi har alltid en plan. Det blir aldrig så att vi bara värmer upp något. Mat är en jättestor del av livet, så varför inte då göra varje måltid till något riktigt bra?
Det var en syokonsulent som först snappade upp hennes intresse för matlagning och tipsade om hotell- och restaurangprogrammet. Då var Isabella rejält skoltrött och kände att lärarna försökte pressa in henne i en mall som hon inte passade in i.
Men inte heller på gymnasiet fann hon sig omgiven av likasinnade. Hon var den enda som verkligen brann för matlagningen och klasskamraterna förstod sig inte på hennes ambitioner. Redan då kände hon att hon var ämnad att bli något stort och satte upp målet att bli den bästa kvinnliga kocken i världen.
– Jag har två lägen: av eller på. Antingen struntar jag helt i något eller så går jag hela vägen in i kaklet. Så när jag väl hade fattat det här med kockyrket ville jag gå in i det till hundratio procent.
Via en lärare fick hon en praktikplats på den välkände kocken Melker Anderssons restaurang Fredsgatan 12 i Stockholm. Första besöket var nervöst, men den preussiska ordningen i köket och kockarnas välstrukna rockar imponerade. Det var som rock’n’roll, fast i kockvärlden.
Efter ett år där gick Isabella vidare till sitt första betalda krogjobb på Operakällaren, ett stort steg för en nykomling som ännu inte fyllt 20 år, och har sedan dess jobbat sig vidare inom krogvärlden.
– Det var så himla bra för mig att få komma in på Fredsgatan 12 som kaxig tonåring och bli satt på plats och få lära mig struktur, ordning och reda och få en uppgift i livet. Plötsligt kände jag mig också som en i gänget. I hela mitt liv hade jag känt mig annorlunda. Nu upptäckte jag att det fanns fler som jag. Jag var inte onormal. Jag var bara en av de här lite galna personerna med extremt mycket energi.
Att Isabella är målmedveten och ställer höga krav på sig själv har tagit henne långt, men det har också haft sina baksidor. Hon har alltid pressat sig hårt och vid tiden för hennes publika genombrott i tv-programmet Kockarnas Kamp ledde stressen på hennes dåvarande arbetsplats till att hon gick in i väggen och blev sjukskriven i en månad.
– Om man hela tiden ligger vaken om nätterna och tänker på hur dålig man är och vad man måste göra för att bli bättre, så funkar det till slut inte längre.
På en veranda i föräldrarnas hus i Emilia Romagna förra sommaren fattade hon och sambon Andreas ett livsavgörande beslut, att slutligen göra slag i saken och lämna Stockholm för Skåne.
Österlen hade funnits i Isabellas tankar ända sedan hennes första besök några år tidigare, då det dåliga sommarvädret i Italien gjorde att hon och Andreas bilade tillbaka till Sverige och tog en avstickare till Österlen, där han tillbringat somrarna som barn.
– Det var helt fantastiskt med landskapet, naturen, havet, stränderna och de vackra stenhusen. På sommaren påminner Österlen om Medelhavet och på vintern om norra Italien.
I Löderup har de funnit sitt drömhus, med vita stenväggar och blå dörrar. Så fort Isabella klev in i hallen fylldes hon av en inre harmoni, nästan som om hon hade bott där förut.
Från början var tanken att bjuda in mindre middagssällskap till den egna bostaden, men efter en första sittning insåg hon, hur trevligt det än var, att de ju faktiskt befann sig i hennes hem och att det inte skulle hålla i längden.
I dag driver hon restaurangen Bella på Österlen på Östangård utanför Skillinge. Även här råder en vardagsrumskänsla, dock utan omaket att ha serveringen rakt under det egna sovrummet. Den intima lokalen ligger i en separat byggnad med utsikt över fälten. Det är högt i tak, med synliga bjälkar, och köket ligger vägg i vägg med matsalen.
Här kan Isabella laga den mat som hon själv vill äta och får också stor uppskattning för det. Men hon värjer sig mot epitetet ”stjärnkock”. Stjärnkockar jobbar med exklusiv mat på krogar beströdda med Michelinstjärnor. Inget fel i det, men själv är hon mer jordnära.
– Min mat är verkligen helt utan krusiduller. Jag skulle kunna servera en hemmagjord pasta med ragu gjord på oxsvans. Det är väldigt enkelt, men oxsvansen har stått och kokat i 24 timmar och jag har tagit in det bästa mjölet från Italien för att göra den där pastan. Det blir på en hög gastronomisk nivå, fast på ett annat sätt.
Ambitionsnivån är alltjämt hög. Målsättningen som hon satte upp som tonåring, att bli bäst, kokar fortfarande under ytan. Däremot upplever Isabella ett lugn som hon saknade tidigare. Hon analyserar inte sig själv så mycket längre och struntar i vad andra tycker.
– Nu vill jag njuta av livet och koppla av lite grann. Att komma hit har varit bra för mig. Många har ifrågasatt hur jag som är ”stadstjej” ska fixa det här, hur jag ska klara av vintern. Nu funderar jag mer på hur jag ska klara av sommaren med alla människor som kommer. Jag behöver den här stillheten omkring mig.
TEXT: Johan Bentzel | FOTO: Rebecca Wallin Photography
