En del berättelser måste berättas. Om och om igen. Marcus och jag träffas över en lunch och pratar om möten och människor, om hus och om historier. Vi förundras över den förmån det är att vara med om alla dessa möten, att träffa personerna bakom objekten. Eller för min del bakom bilderna.
Marcus berättar att han under en kort och ofta intensiv period kommer sina kunder nära. I såväl glada som sorgliga livssituationer, välkomnas man in i människors liv och vardag. Ett intressant samtal för oss vidare in på att prata om ett speciellt par. Det karismatiska paret som, likt Fanny och Zac i filmen Änglagård, kom till Östra Vemmerlöv en dag. På var sin hoj. Hur de tog hand om skolan på ca 600 m² och lyssnade på dess röst.
– Henne vill jag träffa, sa jag. Så vi åkte dit en eftermiddag i januari. Till den lilla byn Östra Vemmerlöv och till en av personerna bakom historien. När vi åker in på parkeringen slås jag av känslan av just skolparkering. Den anspråkslösa fasaden med det gula teglet och med klockan klassiskt placerat över entrén gör att skolbyggnaden känns intakt. Det jag möter innanför skolporten är helt klart något annat, något fascinerande och oväntat.
Genom rum efter rum, längs korridor efter korridor, genom trapphus och spiraltrappa… Hela huset andas retro och berättelser. Varje föremål är unikt, och fyller en alldeles speciell plats där det står. Mina händer söker efter kameran, vill fånga och berätta vidare. Som alltid.
Vid det rustika bordet slår vi oss ner vid våra kaffekoppar och Amber börjar berätta om hur hon och hennes man Ulf tog sig an detta projekt.
– Vi sätter en ära i att använda gammalt byggnadsmaterial. Använda det som andra har förkastat. Man måste känna att det finns en glädje att se vad man kan göra med ett hus. För oss är det viktigt att följa husets vilja. Lyssna på huset och hitta detaljer som förstärker det karaktärsdrag som huset redan har.
Så länge det bara går vill de använda sig av begagnade föremål, så att det finns patina på grejorna. Paret känner ett ansvar att göra ett hus rättvisa. De märker också hur dessa objekt, ofta sorgebarn, väcker känslor och nyfikenhet hos de människor som finns runt objektet. Alla har kopplingar och tankar kring ställen de tar sig an.
Även fast Amber och Uffe är minst sagt rutinerade vid att ta sig an sorgebarn till objekt, var det en utmaning att ge sig på Östra Vemmerlövs skola.
– Vi ville testa vår gräns, säger Amber och berättar vidare hur hon fick övertala sin man lite grann innan de satsade och gick ”all in”.
Tidigare har de renoverat udda ställen som bensinmackar, missionshus och församlingshem och senaste flytten gick från ett kapell på Gotland via en kyrkskola i vackra Ydre. Amber är fascinerad över den institutionella miljön och har myntat ett begrepp för att beskriva den inredningsstil som de använder sig av, den kamerala inredningsstilen. När vi går igenom den gamla skolan stannar vi till vid fönsternischer av marmor och korridorernas stengolv. Ursprung. Fantastiskt vilken hållbarhet och ordet byggnadsvård gör sig återigen påmint.
Så när den kreativa processen går mot sitt slut, när rum efter rum är färdigt och huset är till för att bara bo i, då rycker den där rastlösheten till igen. Nya spännande projekt väntar den kreativa duon. Men denna gång stannar de. På Österlen. Vilket är unikt. Amber beskriver att de upptäckt att det trots allt känns lite mer medelhav på Österlen, och att pulsen i Köpenhamn är närmre än någonsin. Men landsbygden och dess människor är spännande, enligt Amber. Så de stannar och det är ett gott tecken.
Historien för Östra Vemmerlövs skola kommer fortsätta med dess nya ägare och Amber avslutar med att säga att det är omöjlig att göra ett hus helt färdigt. Att de vill lämna något för nästa som tar vid.
